Recenserat
Tiago Ferro tar sig långt in i sorgen
Tiago Ferro
Den döda flickans far
(O pai da menina morta, 2018)
Översättning: Örjan Sjögren
Prosak förlag, 2024
Litteraturen om sorg är lika gammal som litteraturen själv. Gilgameshs förtvivlan när vännen och ursprungsmänniskan Enkidu dör är smärtpunkten i världens äldsta epos. Den artonde sången i Homeros Iliaden slits sönder av Akilles vrede över att hans vapenbroder Patroklos stupat. Inte överraskande dyker temat också upp i den latinamerikanska litteraturen. När den brasilianske poeten Carlos Drummond de Andrades dotter gick bort i cancer blev han så nedbruten att han själv dog bara tolv dagar senare. Som tur är gick inte hans landsman Tiago Ferro (född 1976) samma öde till mötes. Efter att hans åttaåriga dotter dog i sviterna av influensa 2016 skrev han istället den självbiografiska debutromanen Den döda flickans far. Den belönades med ett par av Brasiliens främsta litterära priser, och har nu också kommit ut på svenska i skicklig översättning av Örjan Sjögren.
Romanens splittrade form gör innehållet rättvisa. En lavin av detaljer, minnen och känslor sköljer över läsaren. Listor, mejl, Facebook-konversationer, korta infall och citat varvas med prosafragment som berättar om jagets uppväxt och kärleksliv och dotterns sjukdom. Kombinationen av det rappa, tidvis ironiska tonfallet och den öppet pulserande förtvivlan kan vid första anblicken tyckas oväntad. Men just den här prosans sätt att vrida sig från sida till sida som under en plågad sömnlöshet gör att den faktiskt lyckas ta sig längre in i sorgen än de flesta andra författare förmår.
I grunden finns det både ofrånkomliga och omöjliga faktumet – berättaren vill inte vara den döda flickans far men kommer alltid att vara det. De närgångna skildringarna av återupplivningsförsöken inne på barnsjukhuset hör till de passager som är svårast att värja sig mot. Drabbande är också de desperata vittnesmålen från att tvingas leva vidare utan dottern: ”Det känns som om en blandning av olika rengöringsmedel bubblar i mig tills jag inte kan andas.” Författarens bekväma medelklassliv i São Paulo och dotterns ”tillgång till de bästa skolorna och den bästa sjukvården” bidrar bara än mer till känslan av att något overkligt har hänt.
Allt i denna medvetandeström äger förvisso inte samma konstnärliga relevans. Det finns iakttagelser och stycken som en redaktör möjligtvis kunde ha strukit. Exempelvis börjar berättaren vid ett tillfälle att läsa Dante: ”Läsningen går trögt. I dag tycker man att Dante är rasist, misogyn och överdrivet katolsk.” Spåret varken följs upp eller fördjupas, utan stannar vid detta stumma konstaterande. Men på nästa sida öppnas såret igen, och allt är glömt och förlåtet. Den döda flickans far blir en roman som i stora stycken är svår att skaka av sig.
