Recenserat
Succéroman om jordproletärernas Brasilien
Itamar Vieira Junior
Den skeva plogen
(Torto Arado, 2018)
Översättning: Inger Midmo
Bazar Förlag, 2024
Jorden, säden, brödet, bordet, familjen (världen); i detta kretslopp, sa far i sina predikningar, rör sig kärleken, arbetet och tiden.
Citatet är av den brasilianske författaren Raduan Nassar. Den betydligt yngre författarkollegan Itamar Vieira Junior – Nassar är i dag 89 år och Vieira Junior 45 – har valt citatet som motto för sin debutroman Den skeva plogen, och det kunde vara hämtat från en av huvudpersonerna i den: familjeöverhuvudet, shamanen och medicinmannen Zeca Storhatt, vars familj är Den skeva plogens centrum.
Att Vieira Junior citerar Nassar är ingen händelse. Båda författarna har skrivit böcker som skulle kunna kallas brasilianska proletära statarromaner, men med mer subtila och komplexa psykologiska övertoner än Ivar Lo-Johansson i hans snart sekelgamla och klargörande statarnoveller. Raduan Nassar betraktas som en av Brasiliens mest ansedda författare, och hans kortromaner Arkaiskt jordbruk och Ett glas vrede (översatta till svenska 2018 av Örjan Sjögren) hålls alltjämt högt fast han slutade skriva för fyrtio år sedan.
Vieira Junior har snabbt blivit en uppmärksammad författare i Brasilien. Den skeva plogen har inte bara låtit tala om sig i priser och rankningar utan framför allt sålt förbluffande bra, över 800 000 exemplar.
Den skeva plogen utspelar sig på sertãon i nordöstra Brasilien, ett tufft landskap där ättlingar till förrymda svarta slavar brukar jorden – inte längre som bokstavligt förslavade, men som slavande arrendebönder åt en storgodsägare. Tiden är ”tre generationer efter slaveriets avskaffande” 1888. När boken börjar befinner vi oss gissningsvis någonstans på 1940- och 50-talen, på gården Água Negra (Svartvattnet). Systrarna Belonísia och Bibiana leker som vanligt med sina majskolvsdockor. När farmor Donana lämnar huset bestämmer de sig för att undersöka hennes läderväska som hon förvarar under sängen. Det ska visa sig bli ödesdigert.
Bibiana är första delens berättare: ”När jag öppnade resväskan och hittade kniven som var väl inknuten i ett fläckigt och nött tygstycke hade jag just fyllt sju år”.
Det är Belonísia och Bibiana som driver berättelsen. Vi följer dem från barnsben till hur erfarenheter och val formar dem till vuxna kvinnor. Föräldrarna, Zeca Storhatt och Salustiana Nicolau, står för sammanhållningen i familjen och i byn. Fadern Zeca är inte bara en bra jordbrukare utan alltså också gårdens helare och medicinman enligt jarêtraditionen – en del av den brasilianska candomblén där afrikanska religiösa riter integrerats med latinamerikansk katolicism.
Den skeva plogen berättar å ena sidan rakt upp och ned från ax till limpa om livet och umbärandena för arrendebönderna i Água Negra. Å andra sidan ger romanen en fördjupad bild av kvinnornas villkor genom systrarna Belonísia och Bibiana, med avstamp i den ödesdigra händelsen som inleder romanen, och vidare i hur val och individuella särdrag stakar ut deras liv olika. Bibiana lämnar gården för familj, utbildning och ett liv med en man som försöker organisera jordproletärerna fackligt, medan vägen ut för Belonísia blir den till synes tyste och återhållsamme boskapsdrivaren Tobias som dock visar sig vara både missbrukare och misogyn. Men i Belonísia kommer han att möta en överkvinna.
Den skeva plogen är drivet berättad, har spänst i språket och beskrivningar som går under huden. Det är stor behållning. Liksom det skarpa klassperspektivet, den vassa iakttagelsen, och en split vision av perspektiv som rymmer närhet och medkänsla.
Mitt i allt elände en vacker och livsbejakande roman.
