Recenserat
I det rituella berättandet träder en förlorad värld fram
Liu Qing
Mandous sång
(Chun dian, 2017)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2024
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2025.
Det tog tio år för Liu Qing att färdigställa romanen Mandous sång, och det kan man förstå, för det är en riktig tegelsten vi har framför oss. Originalet på knappt femhundra sidor har i en eminent översättning av Anna Gustafsson Chen blivit till drygt åttahundra sidor på svenska (hon har skrivit dagbok om översättningsprocessen i Karavan nr 2/2024), och omfånget i sig borgar för en i tid utsträckt läsning, men den verkliga utmaningen ligger snarare i berättelsens form än dess längd.
Liu Qing föddes 1968 i Jilinprovinsen i nordöstra Kina. Jilin är del av Manchuriet, en region som har spelat en stor och viktig roll i Kinas historia, men vars egen historia och kultur sällan har nått utanför regionen. En av anledningarna till detta är att berättartraditionen i första hand har varit muntlig, en annan anledning är att många manuskript har förstörts eller försvunnit i samband med de krig och dynastiskiften som Manchuriet har varit del av. Mandous sång är enligt Liu Qing ett försök att fånga den muntliga berättelsens form i skrift.
Genom den något motsträviga huvudkaraktären Mandous öden och äventyr skildrar romanen de stora historiska och kulturella omvälvningarna i nordöstra Kina under framför allt första hälften av 1900-talet. Klankrigen, inbördeskriget, kriget mot Japan och även Maos kulturrevolution utgör alla fond när Mandou med allt större förtvivlan försöker undkomma sitt förutbestämda öde att bli schaman.
Rent stilistiskt är romanen ojämn, och där man kunde vänta sig psykologiskt finmejslade porträtt, modernistisk stilmedvetenhet eller förfinad prosa, möter man i stället ett verk som tycks tala med förmodern röst. Prosan är ofta omständlig och kan kännas ofärdig, närmast som ett grovhugget utkast som väntar på en god redaktör (fint fångat av översättaren). Berättarrösten pendlar mellan passionerat allvar och tröttsam monotoni, och det stora persongalleriet – bestående av bland annat schamaner, bybor, kommunister, banditer och frihetskämpar – tenderar att smälta samman till en enhetlig ton. I stället för att uttrycka individuella röster och livshållningar talar nästan alla med samma intensitet, samma röst. Här saknas den karaktäristiska särprägel som vi exempelvis finner hos Jia Pingwa eller hos de många levande gestalterna i Drömmar om röda gemak av Cao Xueqin.
Men just när man är på väg att avfärda romanen för dess tillkortakommanden griper något tag i en. En envis livskraft pulserar genom texten. Vad som först framstår som upprepningar och stilistiska ofullkomligheter visar sig i själva verket bära på en annan sorts kraft – en rytmisk, rituell laddning. Romanens fokus ligger inte på det psykologiska djupet, utan i en annan typ av berättande: ett schamanistiskt, muntligt epos där sång, bön, minne och naturens röst är centrala element.
Det är denna schamanistiskt inspirerade estetik som gör Mandous sång till något särskilt. Här fungerar romanen inte som en modern berättelse med tydlig intrig, utan som ett rituellt återberättande av en förlorad värld. Den växlar mellan första- och tredjepersonsperspektiv, men alltid med fokus på det cirkulära – inte det linjära. Texten rör sig framåt i vågor snarare än i rak linje, och den drivs av association och känsla snarare än logik och orsakssamband.
Naturens roll i romanen är avgörande. Djuren, träden, vinden och floderna är inte passiva kulisser, utan aktiva deltagare i berättelsen. De namnges, besvärjs och förmänskligas inte – snarare erkänns deras egenartade liv, deras röst och närvaro. I denna animistiska värld finns ingen skarp gräns mellan människa och natur. Romanen låter naturen tala med samma rätt som människan, vilket skapar en skildring där förlusten av ekologisk balans blir en existentiell – inte bara samhällelig – tragedi.
Genom att väva in schamanistiska inslag i både struktur och språk skapar Liu Qing en litterär form som känns både gammal och ny. Det är inte en nostalgisk återgång till en idealiserad förmodern tid, utan ett experiment med marginaliserade berättartekniker. Romanens skenbara naivitet – dess fragmentariska språk, dess repetitiva struktur – är medvetna val som syftar till att återskapa ett sätt att tala och skriva som dominerades av muntlig tradition.
På detta sätt utmanar romanen inte bara hur vi förstår litterär kvalitet, utan även vad vi förväntar oss att litteratur ska göra. Den är inte en spegling av verkligheten i modern bemärkelse, utan ett försök att förändra verkligheten genom deltagande. Läsaren inbjuds att ta del i berättelsen, inte som åskådare, utan som deltagare i en ceremoni – en ritual där minne, förlust och förbindelse med världen står i centrum.
Romanens brist på individualiserade karaktärer och djupare psykologiska motiv kan i detta ljus ses som ett aktivt avståndstagande från den moderna litteraturens fokus på det inre jaget. Här är det inte individen som står i centrum, utan relationerna – mellan människor, mellan arter, mellan världar. Det är dessa relationer som bär berättelsen, som ger den tyngd och mening. Att berättelsens form i sig är utmanande räknas till plussidan. Jag hade gärna läst åttahundra sidor till.
