arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Murakami tillbaka med en förvandlad verklighet


Omslag Staden och dess ovissa mur, person som hänger över en låg vit mur, endast benen syns, träd i bakgrunden


Haruki Murakami
Staden och dess ovissa mur
(Machi to sono futashikana kabe, 2023)
Översättning: Vibeke Emond
Norstedts förlag, 2025

Texten publicerades först i Karavan nr 2/2025.

Omslag Staden och dess ovissa mur, person som hänger över en låg vit mur, endast benen syns, träd i bakgrunden

Till att börja med en deklaration: jag hade aldrig läst en bok av Haruki Murakami när jag gav mig i kast med Staden och dess ovissa mur. Är det ett problem eller inte? Det får läsaren avgöra. Själv såg jag en möjlighet att gå in i ett världen över väl etablerat författarskap utan att lägga tidigare läsningar över det som ett raster. Men visst hade jag en bild av Murakami, fast den saknade precision. Ett splittrat intryck baserat av starka röster för och emot författarskapet: mot spekulationer om ett Nobelpris stod ett bagatelliserande, rentav en syn på Murakamis författarskap som kitsch, som prestige baserad på lånta fjädrar. Jag saknade nyanserande röster. Jag gissar också att här finns starka band till japanska traditioner, som lätt går oss västerländska läsare som inte kan japanska förbi.

Men romanens fundamentala idé är global, förhållandet mellan det vi kallar ”verklighet” och något annat, något som tränger fram i de mest vardagliga situationer och styr vår varseblivning av verkligheten. Den magiska realismen med rötter i latinamerikansk romankonst, i den europeiska modernismens tidsfilosofi och den postkoloniala berättarkonsten ger en metod för gestaltandet av sprickorna där verkligheten rämnar.

I kritiken av Haruki Murakamis böcker återkommer orden ”magisk realism”. Tematiken i Staden och dess ovissa mur inbjuder också till den bestämningen. I början möter vi två tonåringar, en pojke och en flicka. Deras vänskap övergår i försiktig kärlek. Men flickan säger att hon hör hemma i en annan värld, i en stad innanför muren. Hon kommer att återvända dit men säger också att hon då kommer att glömma sin älskade, om han följer henne. Hon går ensam.

Den andra staden, eller den alternativa verkligheten, är diffus och konturlös. Den går inte att sätta på pränt, alla kartor är ungefärliga och muren tycks ha ett eget liv. Den formar sig efter egen vilja. När man träder in i den världen släpper man sin skugga, en rest av det tidigare livet. Bilden av den världen som en sannare verklighet kan minna om Platons grottliknelse, men bilden försvåras. Även i denna sanna värld fjättras människorna av regler, påtvingad glömska och ett grymt förbud att lämna den.

Som vuxen träder den unge mannen in i den världen, men lyckas lämna den. Åter i ”vår” värld söker han sig till den japanska landsbygden och ett illa avlönat biblioteksarbete. Där odlar han vänskapen med den chef han efterträder. Fast han tvingas inse att denne är död. Och i biblioteket finns detaljer, som han drömde om en natt innan han kom dit. Här sker möten mellan levande och döda, drömmarna infiltrerar den yttre världen, och ett inre rum i biblioteket pendlar mellan att vara en fysisk plats och ett rum i det omedvetna.

Senare återinträder huvudpersonen i staden innanför muren men förlorar långsamt sitt minne. Även där får han ett uppdrag i ett bibliotek, fast ett bibliotek av drömmar, inte av böcker. Och den flicka han en gång älskade blir ”den unga flickan” i biblioteket.
Historierna är effektivt berättade. Läsningen flyter utan motstånd, men där ligger också ett problem. Drömmarna och verklighetens förvandling blir främst tematiska figurer:

Liksom floden flöt fram som en slingrande labyrint och kretsade runt djupt nere i den mörka underjorden kan man tänka sig att vår verklighet förgrenar sig åt olika håll inom oss när den fortsätter framåt. Flera olika verkligheter blandas samman, olika alternativ flätas ihop, och därigenom uppstår verkligheten som helhet – det som vi betraktar som verklighet.

Murakami berättar att verkligheten undermineras, men hans text låter oss inte känna svindeln eller bli del av de existentiella brotten. De återberättas, men harmoniseras av en text som inte utmanar vår bild av världen. Jag saknar en Cortázars eller en Fuentes förmåga att låta verkligheten upplösas i en text som utmanar själva föreställningen om text och avbildning och därigenom upplöser sig själv.


MAGNUS ERIKSSON