Recenserat
Inblick i diktaturens absurda vardag
Bandi
Anklagelsen
(Gobal/La dénonciation, 2014)
Översättning från franskan: Ragna Essén
Natur & Kultur, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2017
Novellsamlingen Anklagelsen slog ner som något av en bomb när den publicerades i Sydkorea 2014. Inget liknande koreanskt skönlitterärt verk existerar: en samling utsmugglade berättelser som har skrivits av en person som fortfarande lever och är verksam som författare i Nordkorea, världens förmodligen mest slutna land. Fast om han verkligen lever och skriver vet vi inte, för hans identitet är dold, ”Bandi” (Eldflugan) är en pseudonym. Faktum är att vi inte ens vet om han är man eller kvinna – att han beskrivs som man av dem som har hanterat manuskriptet betyder ju inte nödvändigtvis att det är så. Om allt detta och om novellsamlingens autenticitet kan man läsa i de tre (!) efterord som förlaget har låtit lägga till.
Men nu räcker det ju inte att berättelsernas proveniens är intressant för att ett litterärt verk ska vara läsvärt. När det gäller skönlitteratur från diktaturer är det lätt hänt att det politiska tar överhanden och det konstnärliga kommer på andra plats eller till och med förbises. Litteraturen blir ett läromedel som vi ska läsa för att få veta ”hur det är där borta”. Så hur är det då med Bandis noveller, är de värda att läsas även om man bortser från bokens dramatiska tillkomsthistoria?
Ja, det tycker jag nog, även om det tyvärr är så att det litterära eller konstnärliga värdet inte är lika högt som värdet av inblicken i nordkoreanskt vardagsliv. Ett genomgående tema är de absurda situationer som kan uppstå i en diktatur av detta snitt, som när gamla fru Oh beger sig ut på resa till fots eftersom järnvägen är avstängd på grund av att Kim Il-Sung kanske ska färdas förbi och då av en slump råkar stöta ihop med den store ledaren (som har valt att åka bil istället), eller när den lille Myeong-sik har råkat gripas av en fruktansvärd rädsla för Kim Il-Sungs porträtt, just när det börjar dra ihop sig till nationaldagsfirande. Den bild av nordkoreanskt liv som Bandi ger är av ett samhälle där alla ständigt lever på helspänn, redo att anpassa sig till någon ny idé om hur den perfekte medborgaren bör uppföra sig. De som har makt använder den för att trycka ner och suga ut, kanske i vetskap om att det goda livet när som helst kan vändas i sin motsats och att det är bättre att få ut så mycket som möjligt av det medan det varar.
Har man läst kinesisk skönlitteratur om livet under Mao känner man igen det mesta – faktum är att om namnen på personerna i boken byttes ut mot kinesiska namn skulle den fungera i princip lika bra. Även den något kantiga stilen känns igen från kinesisk litteratur av samma typ. Novellerna kan ibland kännas en aning sentimentala – här finns både döende mödrar och dygdiga kvinnor som i tysthet utstår allehanda plågor för sina mäns skull – men Bandi ger också läsaren vackra naturskildringar och bevis på att stark och varm kärlek fortfarande kan spira under förtrycket. Sorgen och vreden blandas ofta med en grovhuggen eller ironisk humor, som ibland gör det svårt att veta om man ska reagera med skratt eller gråt.
Sammantaget kan man säga att Anklagelsen inte direkt visar oss några nya eller oväntade sidor av det nordkoreanska livet. Men den bekräftar det vi redan vet och levandegör människorna i nyhetsreportagen och rapporterna. Som läsare kommer man helt enkelt ett litet steg närmare några ganska vanliga nordkoreanska individer i glädje och sorg. Det räcker ganska långt ändå.
