arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Intellektuell svindel


Intellektuell svindel


Jorge Luis Borges
Borges I: 1923 - 1944
Redaktion: Lasse Söderberg & Oscar Hemer
Översättning: Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson/Marina Torres, Ingegerd Wiking & Johan Laserna
Bokförlaget Tranan, 2017

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2018

 

Omslag Borges 1

I den sena novellen ”Evangelium enligt Markus” skriver Jorge Luis Borges:


Det kom också för honom att människorna genom tiderna ständigt har återberättat två historier: den ena om ett skepp som farit vilse på Medelhavet och söker en älskad ö, den andra om en gud som låter sig korsfästas på Golgata.

Formuleringen är typisk för Borges lekfullhet. Men som så ofta lekte han sig också rakt in i en tradition. Flera narratologer har försökt reducera världslitteraturen till några få urberättelser. Förutom de som Borges nämner lade till exempel Northrop Frye till ytterligare två. Och det mesta av formalistisk och strukturalistisk kritik syftade också till att urskilja återkommande mönster.

Men Borges skriver även in sin iakttagelse i ett episkt sammanhang, där det kommer oförhappandes. Så framkallar han en lätt, intellektuell svindel hos läsaren. Borges tvingar oss att ställa frågor, att rannsaka vår litteratursyn och hela föreställningen om originalitet.

Hans största provokation mot idén om originalitet och det romantiska geniet finns dock i novellen ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, som ingår i samlingen Fiktioner från 1944 (på svenska första gången 1963 i Biblioteket i Babel). Novellen har formen av en encyklopedisk artikel om en författare, kallad ”Pierre Menard”. Menards verklista är blygsam, den upptar endast nitton poster. Den är också konstnärligt blygsam. Menards storverk fanns i stället i det Borges kallar ”det andra verket, det underjordiska, det evigt heroiska, det makalösa”.

Den viktigaste delen i detta verk, ”det kanske mest betydande verket i vår tid”, består av två fullbordade kapitel från Don Quijote och fragment från ett tredje.

Det handlar alltså om Cervantes Don Quijote, men Pierre Menard har inte gjort något så enkelt, eller så fuskartat, som att skriva av Cervantes roman. I stället har han mödosamt arbetat fram sin text så att den ord för ord överensstämmer med den roman Cervantes skrev.

Här sätter Borges de flesta begrepp på ända, inte minst genom att hävda att även om Pierre Menards text på ytan överensstämmer med Cervantes är den så oändligt mycket rikare eftersom den skrivits av en samtida till William James, Bertrand Russell och Julien Benda.

Fiktioner publicerades alltså 1944. Det är slutåret för den första volymen som Lasse Söderberg och Oscar Hemer sammanställt för Tranan, med texter ur Borges tidiga författarskap. Tanken är att de tre volymer som planeras skall ge en bred bild av Borges författarskap. Vid sidan av det som tidigare givits ut på svenska får vi ett rikt urval av den unge Borges lyrik, men även exempel på Borges litteraturkritik och hans debattinlägg i skilda ämnen.

Bland de senare märks ”Jag, en jude”. Det var Borges svar på en artikel i en nazistisk tidskrift som beskyllt honom för att dölja sin ”illvilligt förborgade judiska härkomst”. ”Participen och adverbet förundrar mig” skrev Borges i en parentes och skriver sedan att hans namn är Borges Acevedo. Han anknyter till fiktiva dokument, där han härleder sitt släktskap till en katalansk ranchägare, men som också visar hur alla invånare i Buenos Aires ”härrörde från hebreisk-portugisisk rotstock” (citationstecknen redan hos Borges).

Vi ser hur Borges i sina debattinlägg använder samma grepp som i många noveller. Han fiktionaliserar sammanhanget och överskrider gränsen mellan fiktivt och icke-fiktivt, som för att understryka hur godtycklig gränsen är, eller för att visa hur fiktionaliserad all verklighetsuppfattning är, och inte bara när den, som i det inlägg Borges svarade på, utgör en ideologiskt betingad verklighetsförfalskning. Så får även ett debattinlägg metafiktiv syftning.

Främst är det också den metafiktiva och filosofiska ironin som framkallar den intellektuella svindel som är så starkt förknippad med Borges skrivande. De tankeexperiment han iscensätter i sina noveller (av de kanske mest kända finns ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” med i den aktuella volymen, medan ”Alefen” är något senare och lär dyka upp i del två) vrider om våra föreställningar och tvingar oss att se det givna som godtyckligt och relativt; allt kan vara tvärtom.

Det är i arten av Borges tankeexperiment som jag inte riktigt kan se honom som en exponent för den magisk-realistiska traditionen i latinamerikansk prosa, till vilken han rutinmässigt knyts. Hans lek med våra föreställningar framkallar inte existentiell svindel på samma vis som till exempel Julio Cortázars tidiga noveller ”Axolotl” och ”Idolen från Kykladerna”, eller de stora romanerna av författare som García Márquez, Vargas Llosa och Fuentes. När vi läser Borges omprövar vi våra tankemässiga föreställningar, men vår subjektsuppfattning och historiesyn kommer inte i gungning på samma sätt.

Vid sidan av sin novellkonst var Borges också en ledande poet, men hans poesi har inte översatts i samma omfattning som prosan. Därför är det värdefullt att Söderberg och Hemer ger oss generösa urval ur Borges tre diktsamlingar från 1920-talet.

I dessa omskapar Borges hemstaden Buenos Aires till ett litterärt universum, där utanförskapet blir en central erfarenhet. Många dikter förankras i de fattiga förorterna och Borges skapar, med redaktörernas ord, ”ett mytiskt Buenos Aires, beläget i gränslandet mellan stad och land, mellan kosmopolitiskt och kreolskt, universellt och nationellt”.

För egen del kan jag dock inte se att Borges poesi är i nivå med hans novellkonst. Ofta närmar sig Borges en samtida, europeisk flanörhållning. När dikterna är som bäst sveper de in vardagen i ett symbolmättat bildspråk, som manar fram ett nytt seende:

Solnedgången är som ett sår som inte sluter sig,
kvällen gör ännu ont.
De darrande färgerna söker skydd
i tingens inre.
I det tomma sovrummet
skall natten tillsluta speglarna.

Till det som inte tidigare översatts hör också den tidiga kortprosan i Skändlighetens världshistoria från 1935. Borges själv tycks inte ha velat se dessa texter som noveller, men de kan utan vidare ses som förstudier till hans spekulativa novellkonst. De utgår från faktiska brott och brottslingar, men Borges vrider om bilden med ändrade namn (William Bonney, alias Billy the Kid, ges namnet Bill Harrigan till exempel) och fiktiva skeenden.

Samtidigt skapar han med mellanrubriker både scenbild och bakgrunder, vilket ger en filmisk kvalitet åt texten. Och där kan jag beklaga att Hemer och Söderberg utelämnat Borges filmrecensioner, som kunde vara små fyrverkerier av hugskott och intertextuella infall.

Det förtar dock inte värdet av den insats de och förlaget gör för att bredda bilden av Borges omfångsrika och på de flesta sätt lysande författarskap. Borgesutgåvan är en av de senaste årens viktigaste förlagssatsningar i Sverige.

 

MAGNUS ERIKSSON