arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Kartor över sömn- och vakenvärlden


Kartor över sömn- och vakenvärlden


Haytham el-Wardany
Sömnboken
(Kitab al-nawm, 2017)
Översättning: Anna Jansson
Nirstedt/Litteratur, 2022

Texten har publicerats i Karavan 1/2023

Omslag Sömnboken

Felaktigt kan man först tänka att Haytham el-Wardanys Sömnboken är ännu en lillgammal bok som vill diskursifiera något av livets grundläggande element. Än en gång med citat av Maurice Blanchot, utan att det på något vis blir tydligare vad han menar med begreppet döden.

Felaktigt, för den här boken är rolig att läsa, trots att man som läsare inte hela tiden vet var man rör sig. Något annat är inte möjligt: det författaren/jaget gör är att rita upp två kartor, över sömn- respektive vakenvärlden.

Som det brukar vara i arabisk litteratur, är poesin aldrig långt borta:

Alla människor som om kvällen stilla överlämnar sig till en och samma sömn, även om tusentals mil skiljer dem åt, blir till en trädgård där växter, insekter och fåglar bor – samt de dödas själar.

Att boken minst lika mycket som essäistik är fiktion, visar de berättelsetrådar som löper genom den och som aldrig definieras som delar av drömmar trots att de utgör en alternativ verklighet med annorlunda villkor. Dessa delar är på arabiskt vis associativa, bildar små noveller, drömska men med en fast struktur av det slag som drömmar inte (alltid) har. I den här sfären nås jaget en dag av nyheten att Syriens ledare Bashar al-Assad ska avgå. Ett mästerligt och kusligt novellavsnitt är det som handlar om en föränderlig eldtunga som syns genom ett hål i en vägg.

I den nämnda sfären träffar jaget också döda personer, bland annat sin far. På ett sätt som både speglar drömkaraktären och det tidlösa Egypten, konstaterar jaget att fadern och han härstammar från katter. Ingendera kan gå rakt fram eller säga något rakt ut. Förhållandet mellan jaget och hans (ex-?) kvinna utvecklas också. I näst sista kapitlet utmynnar det, vackert och samtidigt oroande, i något som får mig att tänka på en David Bowie-video:

Din kärlek till mig får mig inte att kretsa kring dig så som malen kretsar kring ljuset. Den sänker ner mig i ett hav där alla andra bara står vid stranden.

Drömmarna är inte endast viktiga i sig, det handlar också om vad vi gör med dem. Drömmar vi inte ”tar emot” blir till osaliga andar.

Verkligheten för den som inte vaknar (samtidigt som den alltså i bokstavlig mening vaknar, min kommentar) är en oändlig mardröm där det aldrig händer något nytt. Den är ett och samma bleka ögonblick utan slut.

Medvetenhet är nyckelordet. Vad författaren hela tiden aktivt bearbetar i boken är följderna av den arabiska våren, då demonstranterna sov på Tahrirtorget om nätterna. Där möttes, på grund av det gemensamma (vakna) syftet, också drömmarna, som består av element från det förflutna, det vill säga av historia:

Sömnen är det enda språk vi har för att dela smärta … Då blir vår smärta en del av världens smärta, så som den började en gång.

Som motvikt till sömnen, som när vi vaknar ur den har gjort oss ett snäpp mer medvetna, ställer författaren komatillståndet som är en aningen sliten metafor för vad den kapitalistiska ekonomin gör med oss, vilket inte betyder att den inte är relevant. En träffande reflektion är hur de högre samhällsklasserna älskar målningar och andra bilder av hur arbetare sover, de som annars inte har rätt till sin sömn. Som med andra ord är lata när de sover på bilderna.

Det tal som mest effektivt förflyttar människan bort från maktens välde är svamlandet i sömnen, det är omöjligt att svara på. (Själv lär jag en gång i sömnen ha sagt: ”Den har öron. Det är Musse Pigg!” Om det gjorde världen lite mer demokratisk är jag glad.)

I Rainer Maria Rilkes anda konstaterar författaren att tankspriddheten är dagens motsvarighet till nattens sömnlöshet. Den här boken är kanske en resa för oss tankspridda människor. Samtidigt behövs en hel del koncentration för att hänga med i den. Översättaren Anna Jansson har gjort ett bra jobb.


ROBIN VALTIALA