Recenserat
Kontrastrik dikt med olika tonlägen
Yu Xinqiao
Jag har det så bra att jag borde ringa polisen
Tolkning: Li Li & Kristian Carlsson
Smockadoll förlag, 2022
Texten har publlicerats i Karavan 1/2023
Smockadoll förlag ger ut den kinesiske poeten Yu Xinqiao i tolkning av Li Li och Kristian Carlsson. Urvalet, Jag har det så bra att jag borde ringa polisen, sträcker sig från 1986 och fram till våra dagar.
Yu Xinqiao, född 1968 i Fujianprovinsen, dock uppväxt i en annan provins, Zhejiang, är en av Kinas mest kontroversiella poeter. I samband med händelserna vid Himmelska fridens torg efterlystes han av polisen på grund av påstådd uppvigling. Tio år senare, 1999, dömdes han till åtta års fängelse för att ha grundat ett politiskt parti och förespråkat reformer. Fängelseerfarenheterna skymtar här och var i boken och är huvudmotiv i en av de mest läsvärda dikterna, den närmast vittnesmålsartade sviten ”Den lilla komedin”.
Yu Xinqiaos poesi är i hemlandet hårt censurerad; det mesta publicerar han på nätet. Den prosa och dramatik han också skrivit har över huvud taget inte kunnat ges ut i bokform. Han är likväl en etablerad författare, citerad i filmer, tonsatt.
I förordet framhåller översättarna poetens enkla stil, det talas rentav om ett primitivt och avsiktligt klumpigt idiom – detta i kontrast till mycket annan samtida kinesisk diktning, som odlar det komplexa och teoretiska.
Däremot är Yu Xinqiao en poet som, så att säga inuti det enkla och avsiktligt klumpiga (som knappast kan ha varit lätt att överföra till svenska), prövar många olika grepp: metapoesi, saga, naivism, allegori. När det gäller sistnämnda metod, så gängse hos författare i diktaturer, rör det sig om tämligen genomskinliga omskrivningar. Eller så talar Yu Xinqiao ett klarspråk som lär få myndigheterna att koka: ”Just för att jag är kines / kan jag, hur jag än uttrycker mig, inte blotta sanningen”. Men kanske är han lika provocerande när han skriver antipoesi, som i den roliga ”Att vattna blommorna”. Och i ovan nämnda fängelsesvit firar Yu Xinqiao triumfer som satiriker:
Varje gång jag förs från ett fängelse till ett annat
kan jag inte låta bli att känna en viss spänning
Det är som att resa
från en plats som man själv är trött på
till en plats som andra är trötta på
Eller ta detta, helt annorlunda, mer meditativa tonläge:
Den sommaren
satt jag under en tårpil vid floden
och såg ut över landskapet
Fiskfjäll glittrade
som om floden
redan lärt sig tänka
Ibland upplever jag en viss ryckighet i uppmärksamheten, som om poeten inte riktigt bestämt sig för vilken dikt han velat skriva. Det kan för all del ligga ett slags trots häri: en ovilja att rätta in sig i leden.
En annan, mer graverande svaghet, är att det lite för ofta helt enkelt saknas poetisk lyftning: det blir för många raka påståenden och inlägg: ”Rädsla och förvirring / skakar om hela den intellektuella världen”. Tolkningen kunde vid slika passager kanske ha varit mindre bokstavstrogen.
Några element återkommer och ger en sorts grundfärg åt hela urvalet. Nästan alla dikter domineras av vad man uppfattar vara poetens egen röst – ibland skenbart öppenhjärtig och oskuldsfull, ibland mer självsäker, ibland svårtytt pratig, listig, bråkig. Några gånger kommer jag att tänka på den polske poeten Tadeusz Różewicz, och dennes humoristiska illusion.
Anaforer är vanliga. Paradoxer och konträra spänningsförhållanden är, möjligen i buddistisk anda, återkommande (på ett vis som kan få en svensk läsare att associera till, låt säga, Werner Aspenström, som ju ingalunda var opåverkad av filosofi från Fjärran Östern):
Vad är poängen med att alltid flänga runt?
Träden är djupt skeptiska
Vad är poängen med att alltid vara på samma ställe?
Molnen är djupt skeptiska
”Rättigheter och frihet, kärlek och vänskap, mänsklighet och värdighet, förtvivlan och ensamhet utgör sammantaget kärnan i hans dikter”, heter det i förordet. Så är det kanske. Men Yu Xinqiao vårdar, som vi sett, dessa och andra ädla motiv på många sätt: ömsint, bitande, absurdistiskt, rättframt à la socialrapport … Inget är kanske viktigare än något annat, men det jag själv mest fäster mig vid är en sorts blandning av avvägd frasering, självdistans och nihilism. Och där smälter stil och ämne samman:
Har inget att göra när jag vaknat
för i sömnen
har jag gjort klart
allt som behöver göras
Nu hamnar jag på bordet
som en tom skål
vänd mot somligas
hunger
