Recenserat
Kris, krig och vardag i Iran
Tavlan
En antologi med persiska noveller skrivna efter revolutionen i Iran 1979
Redaktör: Forogh Hashabeiky
Översättning: Marjaneh Bakhtiari, C. J. Erixon, Ashk Dahlén m fl
Uppsala Universitet, 2020 (Studia Iranica Upsaliensia 37)
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2020
Roza Ghaleh Dar har läst en ny samling med tretton iranska noveller skrivna under de senaste decennierna. Motiven är många och skiftande – maktrelationer, värnlöshet, krigssmärta, sökande efter lycka och kärlek, flykt och exil …
Redan förordet till antologin Tavlan är en litterär insats som väcker många frågor. Varför överskuggas den moderna persiska litteraturen ännu av den klassiska poesin? Varför översätts så lite av det som skrivits alltsedan revolutionen 1979? Händelsen är den mest omvälvande i Irans moderna historia, med krig, förtryck och en utvandring utan like till följd. Urvalet av samlingens tretton noveller signalerar ett angeläget försök att fånga ett brottstycke av den litteratur som uppstått alltsedan -79 och som undgått oss hittills. Samtliga författare här översätts för första gången till svenska med berättelser om krig, flykt och exil, men också om en stillastående vardag, en kärlek som hela tiden dras till sin spets genom att behöva avslöjas eller befästas, liksom en andlighet i kris.
De inledande novellerna ”Hålan” av Qazi Rabihavi och ”Jag är er sons mördare” av Ahmad Dehqan är raka nedstigningar i det infernaliska Iran-Irakkriget. Frågorna som lyfts berör skuld och upprättelse samt behovet att berätta trots den ytterligare dimensionen av smärta som måste tillföras. De unga männen som återvänder från fronten är både offer och bödlar, sökande vålnader och veteraner som ser tillbaka på sitt liv och sina handlingar med prövande blick.
Novellerna ”Några centimeter under jorden”, ”Buddhan på restaurang Virvelvind” och ”Vad är lycka?” av i tur och ordning Mahsa Mohebbali, Hamed Habibi och Mohammad Reza Goudarzi tar sig överraskande men välkomnande an temat andlighet och sökandet efter lycka. Här skildras maktrelationer mellan stat och individ, arbetsgivare och anställda, sektledare och unga kvinnor. Oavsett om viljan är att hänge sig åt en alternativ eller objektiv sanning blir uppvaknandet varje gång våldsamt och meningslöst, flyktvägarna desamma.
Den drömska novellen ”Några tillförlitliga skildringar av skärselden” handlar om ett sökande efter kärlek som skenar iväg i storstadens myllrande och erövrande mentalitet. Den sanna kärleken förblir i dikten när berättarjaget, en ung litteraturstuderande, får allt svårare att fixera sin kärlek vid ett enda verkligt ansikte. ”Spindeln” av Siamak Golshiri skildrar i sin tur ett äktenskap i kras efter en misstänkt otrohetsaffär. Vad som är sanning eller den rätta vägen uppdagas inte, men novellerna visar på karaktärernas oförmåga att låta bli att skada eller avstå från varandra i ett samhälle där de mänskliga relationerna redan är hårt prövade.
Ett annat återkommande tema är tomrummet som vidgas över tid och rum. Novellerna ”Korsordet”, ”Herr Davoudis triviala tankar” och ”Landsvägen” utspelar sig bland storstadens parkbänkar, landsbygdens tehus eller i ett stilla bostadsområde i exil. Men oavsett var präglas vardagen av en slags sysslolöshet och en övergivenhet som mynnar ut i fantasier om kärlek och svartsjuka, eller i skrivandet som en sista utväg. Samtidigt är det kanske de kvinnliga karaktärerna som bär på den största ensamheten. I ”Landsvägen” av Ali Khoday är den kvinnliga huvudpersonens sökande efter närhet förgäves. För någon i hennes ålder och situation finns ingen utväg ur ensligheten. Hennes väntan är oändlig.
Det osäkra tillstånd som uppstår i exil kring den avskurna identiteten blir också något flyktigt och odefinierbart: ”Herr Davoudi menar att människor som befinner sig i exil hela tiden liksom väntar på att en olycka skall ske, som om de plötsligt skulle drabbas av vansinne eller melankoli. De vet nämligen inte att melankoli och vansinne är tillstånd som alla andra i en människas liv, något som kan liknas vid trötthet eller uppgivenhet.” Människan tycks på så vis uppmanas till att finna sig i sitt öde, samtidigt som något hela tiden osäkras och vittnar om en större helhet som undgår henne.
En slags osäkerhet infinner sig också under läsningen av samlingen. Vissa noveller kräver flera lästurer och är stundtals svåra att dechiffrera. Jag ställer mig frågan om det är det outtalade, en viss censur inom berättarkonsten, som spökar i förgrunden och som får konsekvenser i översättningen till svenskan? Eller måhända utgör det komplexa narrativet en spegling av en brokig kontext som vi läsare ännu inte är tillräckligt bekanta med?
Antologins stora behållning blir intressant nog just de noveller som utspelar sig i exil. Hit hör även ”Blankvapnet”, ”Uttåget” och ”Du vars hemland inte är här”. Den första novellen, som är skriven av författaren Ali Erfan, handlar om ett politiskt lönnmord i Paris och bjuder på en suggestiv läsning med en mördare som aldrig träder ur bild men som intar många olika skepnader, till den grad att det växande obehaget och mystiken som förhäxar kvarstår också efter berättelsens slut. Här blir den nedlåtenhet och skepsis som flyktingars berättelse vanligtvis bemöts med dessutom metatextuell. Viljan att överträffa exilen med ett ännu grymmare och listigare öde än gemene mans blir en förutsättning för att låta mardrömmen berättas till punkt.
”Uttåget” av Dariush Kargar gestaltar i sin tur hur den vanliga flykten äger rum utan att vara mindre mardrömslik. Myterna som omger de okända destinationerna i väst är många men det egna hemlandets behandling av sina afghanska flyktingar ger redan en outhärdlig föraning om det liv i främlingskap som väntar. Och just på detta tema finner vi förmodligen antologins starkaste bidrag med novellen ”Du vars hemland inte är här” av Mohammad Asef Soltanzadeh. Vi får här följa den afghanske skräddaren Sardar som arbetar i ett nedgånget fabriksområde runt Teherans järnvägsstation där annars bara missbrukare och förbiresande syns hålla till. Gästarbetarens paradoxala situation vecklas här ut smärtsamt men skickligt i ett samhälle som i samma handvändning förskjuter och tjänar pengar på sin svarta arbetskraft och illegala migranter. Men trots det svåra händelseförlopp som utspelar sig i berättelsen värnar Sardar om sin heder och tar chansen att utmana ordningen när möjligheten infinner sig. Kanske är det för mycket begärt med en sådan upprorisk handling i ett tungt socialrealistiskt präglat berättarlandskap, men jag hade gärna sett mer av den djärva hållningen också i resten av samlingen.
