Recenserat
Äventyrligt utforskande av en utopisk värld
Can Xue
Jag bor i slummen
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Albert Bonniers förlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 4/2025.
Om jag vore tvungen att peka ut Can Xues mest iögonenfallande förmåga som författare så tror jag att jag till slut skulle stanna vid hennes existentiella förflyttningsförmåga. Varje försök att leta efter ett särpräglat subjekt eller en bestämd utsägelseposition med vars hjälp det skulle gå att sammanfatta hennes författarskap vore inte bara att förminska det, än värre vore det att på det viset göra det onödigt svårbegripligt.
I en intervju med några tyska journalister inför utgivningen av den tyska versionen av Jag bor i slummen förklarar Can Xue – som alltid väljer att tala om sig själv som Can Xue, inte ”jag” eller Deng Xiaohua (hennes folkbokföringsnamn) – att Can Xue är ”Det stora jag” som omfattar ”Den stora naturen” (ande och materia hopslaget till en naturlighet). Djur och växter, och för den delen klippor och stoff, är bara förlängningen av hennes Ego. Allt organiskt såväl som oorganiskt ingår och uppgår i detta antropomorfa jag.
Samtidigt, och lika viktigt, är att allt detta – och det är nästan ogörligt att inte associera till De tiotusen tingen, det klassiska kinesiska uttrycket för världens sammanhängande Enhet – allt detta, varje enskild del och aspekt, är fabricerade. Ty det är först så som författaren kan deducera fram ett frihetligt rike.
I inledningen till sin bok om Franz Kafka från 2007, Själens bålverk|灵魂的城堡, beskriver Can Xue resultatet av den omvälvande upplevelsen att läsa Kafka som en dubbel insikt: en känsla av frihet men lika mycket av kategorisk imperativ. Hon beskriver hur hon just har fått sitt första barn när hon för första gången läser Franz Kafka och får en ny tro på litteraturen:
”Jag var helt omtumlad och berusad till kropp och själ, och i glädjen över den illasinnade tanken på revansch vällde de tillbakahållna men oemotståndliga känslorna fram.”
Precis som Kafka i många av sina kortare berättelser, exempelvis apan i en ”Redogörelse inför en akademi” och skalbaggen i ”Förvandlingen”, har Can Xue lockats att ”bli djur” i sina historier. Flera av novellerna i Jag bor i slummen är skrivna utifrån ett jag med tassar och päls, ibland till och med fjädrar och vingar och i ett fall som ett törstande pilträd. I den tidigare nämnda intervjun säger Can Xue:
”Människorna är andliga föremål i naturen, och de genomsyras av de högsta förväntningarna på naturen. Så människor har en skyldighet att förstå och interagera med djur, växter, stenar, jord och så vidare, vilka är förlängningar av deras kropp och ande, ur ett mänskligt perspektiv. Denna praktiska verksamhet är också en åtgärd för att avtäcka ursprunget till den mänskliga naturen. Experimentell litteratur är litteratur som återvänder till mänskliga, uråldriga förmågor och öppnar upp nya fält i kosmos.”
Jag citerar frikostigt här, inte för att vi nödvändigtvis ska underordna oss författarens bestämda ambitioner för oss som läsare. Däremot är det frigörande för läsningen att inte leta efter autofiktiva bottnar eller allegoriska tolkningar av hennes berättelser. När Can Xue har deklarerat att hon inte skriver om sig själv och sina livsupplevelser, betyder det inte att hon förnekar att allt vad hon gestaltar självfallet har sitt upphov i hennes eget erfarenhetsliv.
Alltså är hennes berättelser från slummen inte en reportageprosa om de kinesiska fattigmanskvarteren utan mer som ett äventyrligt utforskande av en utopisk värld av idéer och begär, som kan vara belägen var som helst i tid och rum, men förstås förkroppsligad med hjälp av de imaginära byggstenar som Can Xue har till hands. Också själva gnagar-jaget i den långa berättelsesviten ”från slummen” tycks ju tveksam om sin egen rått-identitet, som ett ytterligare osäkrande av den historia som berättas.
Till slut är det viktigt att understryka att Jag bor i slummen är en novellsamling, alltså en samling noveller. Det äldsta stycket från 1996 (”Brottet”) och det senaste från 2018 (”Drottningen”). Mycket har hänt i Can Xues författarskap under den tiden, och framför allt är de litterära händelseförloppen i novellerna av väldigt olika karaktär. Långt ifrån alla är centrerade kring ett djurjag, och mellan de många jagmänniskor som för ordet i de övriga rinner oceaner av intriger och kronotoper förbi: ”Spökhuset”, ”Lycka”, ”Det gamla hemmet”, ”De utsocknes” och ”Drottningen”.
Själv avskyr jag att recensera samlingar av noveller, man måste ju låtsas kunna sammanfatta. I en annan intervju, med en brasiliansk journalist inför den portugiskspråkiga utgåvan av romanen Kärlek i det nya årtusendet, vill Can Xue likna sin litteratur vid en föreställning där hon helt enkelt bjuder upp läsaren till en annorlunda sorts dans.
