Recenserat
Litteratur som repar mod
Kambodja berättar: Bladen faller långt från stammen
Tolv noveller
Urval och översättning: Anna Mattsson
Bokförlaget Tranan, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2013
”Tråkigt – han som drömde så vackert måste nu vakna upp till den verklighet som mest liknar en mardröm. En vardag som varit mardröm sedan han, tillsammans med alla andra i Kambodja, blev bortdriven den 17 april 1975 ... I sin dröm åt han nudlar.” En röst från en halvsvulten lägerfånge, hämtad ur en av de tolv noveller som samlats i Kambodja berättar. Och Kambodja har verkligen något att berätta. Den 17 april 1975 syftar på dagen då det långvariga inbördeskriget mellan en USA-stödd militärregim och de röda khmerernas gerillaarmé tog slut. Den dagen trängde gerillan in i den belägrade huvudstaden Phnom Penh och novellen berättar om hur staden sedan fullständigt tömdes på sina invånare. Unga som gamla och friska som sjuka drevs hänsynslöst ut till arbetsläger långt ute på landsbygden. Den nya staten satte historiens klocka på noll och allt som påminde om livet före revolutionen förbjöds. Den gamla intellektuella eliten skulle bokstavligt talat utplånas. Redan att bära glasögon blev suspekt.
Uppemot 1,7 miljoner kambodjaner kan ha mördats, dött i sjukdom eller svultit ihjäl under de röda khmerernas skräckvälde. Bland dem försvann en hel generation författare och deras verk. Den ovan citerade novellen, ”Du som försvann i fjärran”, skrevs i början av åttiotalet av Khieu Kanharith. Övriga noveller i antologin är av senare datum, alla tillkomna under 2000-talet. Men i sitt utmärkta förord skriver Anna Mattsson, översättare och redaktör, att hon tvekat inför att ta med Khieus novell. Detta eftersom författaren numera är informationsminister i Kambodjas regering och som sådan medansvarig för ett styre som i sig är nog så auktoritärt och korrumperat – där oppositionella hotas och tystas, ibland till och med mördas. Till sist fick dock den litterära kvaliteten fälla utslaget. Novellen är ett av antologins starkaste bidrag, en mörk men lågmäld och träffsäker skildring av brutalt förtryck och mänskligt lidande.
Somliga bidrag kan annars, som Anna Mattsson påpekar, verka lite valhänt och fyrkantigt berättade. Men uppenbart börjar den kambodjanska litteraturen – trots frånvaro av bokförlag, kritik och verklig yttrandefrihet – så sakteliga repa mod. Censuren tvingar visserligen somliga att bedriva samhällskritik i förtäckt form, som när Phy Runn i sin novell gör en vilsen föräldralös katt från Phnom Penh till huvudperson. Ett skarpt porträtt av hemlösa barn står annars Pal Vannarirak, en av de få kambodjaner som lyckas leva på sin penna, för. Återhållsamt men likafullt plågsamt tydligt skildras barnens tröstlösa situation. ”Barnen är en del av ett ungdomsgäng som sniffar lim. Limmets ångor ger dem hallucinationer; de inbillar sig att de kommer att få allt de vill ha.” Vilka barnen egentligen är får vi inte veta men de kommer oss ändå nära, vi lär känna deras namn. (Ett porträtt av Pal Vannarirak finns att läsa i Karavan nr 2/2001.)
Det förtjänar också att framhållas att de tolv novellerna är översatta direkt från khmer och återgivna i en övertygande svensk språkdräkt. Anna Mattsson är dessutom verksam inom en svensk-kambodjansk författarförening. Tack vare den, berättar hon i förordet, har Edith Södergran nu fått läsare även i Kambodja och Pippi Långstrump blivit omåttligt populär inte bara hos barnen. Tanken på en liten flicka som förmår lyfta stora tunga poliser känns tydligen som en befriande symbolisk handling även för vuxna kambodjaner!
