Recenserat
Minnen som både skaver och stärker
Viet Thanh Nguyen
Flyktingar
(The Refugees, 2017)
Översättning: Hans Berggren
Bokförlaget Tranan, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020
I Viet Thanh Nguyens Pulitzerbelönade roman Sympatisören finns en oförglömlig passage där en rad flyktingöden räknas upp som en slags vandrande sägen hos skingrade landsmän i exil. Berättelserna avlöser varandra i ett försök att sila fram guldkornen bland all olycka och när framgångssagorna till slut infinner sig tycks de övergå i ett vackert epos som gör dem lika hoppingivande som smärtsamma. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut och läsaren svävar fram i lycklig ovisshet om vad som är sant eller inte, vad som är sann lycka eller inte.
Den aktuella novellsamlingen Flyktingar kretsar på ett liknande sätt kring familjer som formats av Saigons fall och som fortsätter att leva i krigets eftermäle på något vis. Berättelserna utspelar sig mestadels i Kalifornien och främst i den vietnamesiska diasporans ”Little Saigon” i Los Angeles. Ibland är det berättaren själv som är flykting eller en yngre familjemedlem som inte längre minns. Andra gånger uppenbarar sig diasporans skuggor som bifigurer, sammanvävda av slumpen med andra vilsna själar. Men berättelserna rör sig också i motsatt riktning, som när unga vuxna från diasporan uppsöker sitt förflutna i ”Fadersland” och samtidigt tvingas leva upp till de glamorösa lögnerna om livet i väst, eller som när amerikaner reser runt i Vietnam som turister och speglar den andra sidan av krigets konflikter i ”Amerikanerna”.
Viet Thanh Nguyen vill få med sig läsaren så långt som möjligt i den komplexa vardagen som råder när väven av berättelser om arv och utanförskap bryts upp. Öppningsnovellen ”Mörkögda kvinnor” rör sig på gränsen till det övernaturliga. Här hemsöks en spökskrivare av sin döde bror som inte lyckades överleva familjens flykt över havet. När broderns vålnad till slut hittar hem och uttalar de förlösande orden ”Du dog också” till spökskrivaren tycks denna komma till sans och börja skriva på sin egen berättelse. Genomgående teman för novellerna blir på så sätt tystnad och minne, skuld och godhet, berättande och språk. I novellen ”Krigsår”, som utgör en av samlingens höjdpunkter, sammanstrålar dessa teman i något som tycks vara ett pågående krig i diasporan. Här finns hela upptakten till Sympatisören med en gerillaarmé av före detta sydvietnamesiska soldater som planerar en kontraattack mot det enade och kommunistiska Vietnam. Men händelsen är här förlagd till kulisserna och det vi istället får bevittna är ett utpressningsdrama där de hårt arbetande landsmännen i exil ska bekosta den militära kuppen. Särskilt de starka kvinnoporträtt som kämpar i det tysta med att antingen lämna kriget bakom sig eller ta ut sin blodiga hämnd lämnar avtryck.
Novellen ”I’d love you to want me” tycks vara en avstickare i samlingen men är en pärla. Här berörs frågorna om minne och tillhörighet främst inom äktenskapets ramar. Den grå vardagen i exil skymtar förbi i ett svartsjukedrama som flammar upp först vid ålderns höst. Mannen, den äldre i paret, har nämligen börjat glömma parets gemensamma minnen. Han minns den vackra semesterorten Vung Tau när de var unga men nämner inget om flykten som följde därifrån med båt. Ömhet och skräck sammanblandas i detta nya skede av livet men tar slutligen formen av en slags kärleksförklaring. Bortfallet av minnet tycks utgöra en möjlighet till en ny början som inte behöver vara mindre romantisk och lojal än ungdomstidens.
Viet Thanh Nguyen har berättat att det tog honom tjugo år att skriva novellerna (samlingen föregår i själva verket Sympatisören men blev antagen först efter att romanen gjorde succé). Han drevs i början av föreställningen om att tjäna den vietnamesiska diasporan vilket inte fick honom att känna sig tillräckligt fri i skrivandet. Men kanske är den sortens kluvenhet i kombination med novellens åtstramande form gynnsam. Jag tilltalas och överraskas mer av novellerna än romanen. Och trots deras sorgliga förtecken landar de ofta i någon slags öppning där närheten till karaktärerna vecklas ut. När läsaren lämnas vid tröskeln till det okända finns också en vag antydan till något annat, kanske något som kan liknas vid hopp.
