Recenserat
Skarpa inblickar i samtidens Nigeria och USA
Teju Cole
Skälvning
(Tremor, 2023)
Översättning: Erik MacQueen
Natur & Kultur, 2024
Man kan sätta många etiketter på Teju Coles böcker. Flanörsroman, essäroman, kollageroman, kanske även det utslitna kollektivroman när Cole låter en lång rad människor med svagt antydda relationer till varandra tala i egen rätt som i mittpartiet i hans nya roman Skälvning, där gestalter med olika bakgrund lösgörs ur en nigeriansk eller nigeriansk-amerikansk samtid och med sina berättelser ger utsnitt ur en mångskiftande verklighet. Romanen gavs ut i original förra året och har nu lyhört översatts till svenska av Erik MacQueen (att ”African American” felaktigt översatts med ”afroamerikan” är dock en skönhetsfläck).
Flanörhållningen gav en struktur åt Teju Coles genombrottsroman Öppen stad. Den är mindre påtaglig i Skälvning, även om huvudpersonen Tundes lätt distanserade hållning till samtiden och andra människor påminner om den klassiska flanörens attityd. Men till skillnad från den traditionen arbetar Teju Cole med en flytande subjektsposition. Han växlar berättarperspektiv och skapar en momentan oklarhet om vem som talar, eller så för han in ett anonymt ”du” som mottagare.
Tekniken gör tematiken tydligare. Teju Cole skriver om en person som i likhet med honom själv är född i USA men uppvuxen i Nigeria, en gestalt som liksom Cole återvänt till USA för studier och akademisk karriär. Genom det splittrade subjektet ger han en bredare, om än fragmenterad bild av samhällena. Vi ser Nigeria genom skiftande öden, medan bilden av USA avgränsas till en akademisk klass, fast en kulturellt mångskiftande sådan, och en kolonial historia som väcker Tundes vrede, men som också ger incitament till föreläsningar och funderingar av essäistisk art.
Men där ser vi essäromanens problem. När vreden får styra får vi redogörelser för koloniala övergrepp som är väl kända. Där finns risken att läsaren skrivs på näsan, fast även i vreden kan något annat blottläggas. Varför känner inte Tunde medlidande med en diakon vars familj slaktades på 1700-talet? Varför suddas en konkret tragedi i dåvarande provinsen Massachusetts Bay ut av folkmordet på urspungsamerikanerna och av kunskapen om att en rektor vid Harvard hade flera förslavade människor?
Cole antyder en självrannsakan hos Tunde, men han fördjupar inte den moraliska konflikten. I sådana skikt av texten kan jag sakna en Coetzees förmåga att komplicera moralen.
Men den postkoloniala förståelsen leder i andra partier till en ingående idédiskussion. Liksom Cole är Tunde konsthistoriker och vi får en analys av Turners målning ”Slavskeppet”, inspirerad av en massaker då flera hundra förslavade kastades överbord när dricksvattnet tog slut. Analysen får ett inre samband med en kritisk diskussion om äkthet och originalitet, som föranletts av en västafrikansk mask som Tunde och hans fru Sadako hittar i en antikvitetsaffär i Maine, en mask som sägs vara äkta.
Men vad innebär föreställningen om en ”äkta” mask? Cole prövar förhållningssätten kring rituellt bruk, känd eller okänd tillverkare, och om syftet med masken är att den skall användas rituellt eller om den tillverkats för turister. Det är en skicklig analys, där Cole visar hur tillämpningen av västerländska kriterier förvrider seendet och förståelsen av andra kulturer.
Den politiska kritiken, gestaltningen av en postkolonial tillvaro och de essäistiska inslagen är tre viktiga linjer i romanen, men Cole ger också en bitvis vacker, bitvis tragisk bild av samvaron mellan makarna Tunde och Sadoko, som ger ytterligare accent åt Tundes distans. I brytningen mellan gestaltad erfarenhet och essä tar till sist ett storverk form.
