arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Oroande och berörande novellistik


Oroande och berörande novellistik


Silvina Ocampo
Irenes självbiografi & andra noveller
(Autobiografía de Irene)
Urval och översättning: Siri Hultén
Bokförlaget Komet, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2020

 

Omslag Irenes självbiografi

”Min kärlek började uppvisa tecken på galenskap. (…) Jag såg mig återigen i spegeln, för att vara säker på att jag verkligen var där.”

Raderna ovan ur Silvina Ocampos novell ”Fortsättningen” innehåller en viktig ingrediens inom den magiska realismen: osäkerheten kring att verkligen vara levande. Andra ingredienser i genren är händelser som trotsar all logik, gestalter som inte ifrågasätter det så kallade overkliga, myter och legender, det drömska och det mardrömslika, det övernaturliga, fatalismen och dubbla identiteter. Som bekant sammanföll myntandet av begreppet med den latinamerikanska litterära boomen.

Författaren Silvina Ocampo föddes i Buenos Aires i förra seklets början, i en välbärgad aristokratisk familj som hon inte ville bli förknippad med. Hon drömde om det enkla livet, ”att bo i ett skjul med trasigt tak.” Det sägs också att hon var en mycket privat person som skydde medier. Ocampo debuterade 1937 med novellsamlingen Viaje olvidado (”Bortglömd resa”) vilken följdes av tre diktsamlingar. Hon blev uppskattad för sitt precisa och vackra språk. På 1930-talet kom hon via vännen Jorge Luis Borges i kontakt med författaren Adolfo Bioy Casares som hon gifte sig med. Hennes syster Victoria Ocampo var grundaren till den legendariska tidskriften Sur som under många år skulle publicera de främsta argentinska författarskapen inom den magiska realismen, bland dem Silvina Ocampo själv. Men hon var inte okritisk till rörelsen, den magiska närvaron i hennes noveller är på sina håll plikttrogen, inte passionerad. Hon var mer intresserad av vad som hände i relationer människor emellan, skrev om flickvärldar, fiendskap mellan vänner (utan att gestalterna alltid vet var föraktet kom ifrån, de hatade varandra och det var allt), olyckliga kärleksrelationer och vad som sker i vars och ens inre i laddade situationer.

Föreliggande bok består av tretton välskrivna noveller som förtjänstfullt valts ut och översatts till svenska av Siri Hultén och nu utkommit på förlaget Komet. (I Karavans klassikernummer 3-4/2017 publicerades Ocampo för första gången på svenska, då med novellen ”Farliga utstyrslar”.) Novellerna handlar om att åldras och om att minnas, om tigrar och andra katter, om självmord och galenskap, om brev och dagböcker, om spöken och om kärlek, om ofrivilliga framtidssyner. I berättelsen ”Irenes självbiografi” börjar det med Irenes ord: ”I dag kommer jag att dö med precis det ansiktsuttryck som jag såg i min barndoms speglar.” Och naturligtvis blir det så: i en cirkel som upprepas gång på gång. Fatalismen är stark. I den långa novellen ”Bedragaren” bor huvudpersonen Armando Heredia i en dyster gård på landet och studenten Luis Maidana reser dit med uppdraget att spionera på honom, bedöma om han är vansinnig. I märkliga banor lär männen känna varandra, de blir vänner men den underliggande frågan är vem av dem som är verklig. Det är grymt och elegant skrivet, berättarrösten är kall, nästan hätsk i tonen.

I den underbara novellen ”Keif” har kvinnan Fedora Brown en tiger, Keif, hemma. Jaget fascineras av hennes relation till tigern och hennes tro på reinkarnation. Fedora har bestämt sig för att byta liv: ”Allt binder oss. När vi minst anar det blir vi förslavade.” Hon vill i sitt nästa liv bli djurtämjare på en cirkus. Jaget oroar sig för henne, vet inte om hon skämtar om detta med självmord. Den här berättelsen är ljus och stark medan många av de andra novellerna är tunga och sorgliga, dock utan att vara sentimentala. En obehaglig novell, som heter just ”Ansiktet i handen” handlar om en kvinna som har ett vidrigt anlete mitt i sin vänstra handflata. Ständigt kritiserar anletet kvinnans leverne och hon funderar på att hugga av sig handen.

Det poetiska patoset hos Ocampo visar sig boken igenom med meningar som ”djuren är naturens drömmar” och ”syrsorna följde vattnets linjer med sin sång”.

Irenes självbiografi & andra noveller rekommenderas, berättelserna är spännande, de oroar och berör. Jag hoppas att fler av Silvina Ocampos noveller och även hennes poesi översätts till svenska.

 

LINA HAGELBÄCK