Recenserat
Resa in i smugglarnas, solens och sandens och ensamhetens land
Mahmud Doulatabadi
Möten med balocher: Varje människa är ett epos
(Didar-e baluch, 1975)
Översättning: Bromand Heshmati & Carina Jahani i samarbete med Marita Sköldberg
Författarporträtt: Bo Utas
Bokförlaget Tranan, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2013
Den iranska prosan är så gott som okänd i Sverige. Det kanske inte är så konstigt eftersom romankonsten i Iran uppstod först under senare hälften av 1900-talet. Novellen och den kortare berättelsen tog sin början tidigare på 1920-talet. En av de få iranska författare som finns översatt till svenska är Sadeq Hedayat. Hans berättelse Den blinda ugglan blev något av en kultbok efter Hedayats självmord i Paris 1951.
En annan författare från Iran som fått en roman och några noveller översatta till svenska är Mahmud Doulatabadi (f. 1940). Han betraktas som den ledande författaren i sin generation. Doulatabadi växte upp under enkla förhållanden i en by i nordöstra Iran där han provade på en rad olika yrken. Senare kom han till Teheran och blev skådespelare. Han medverkade i några filmer och hans filmintresse avspeglar sig även i hans författarskap med dess rappa dialoger och filmiska sätt att berätta. Doulatabadis centrala tema är det traditionella livets sönderfall i en iransk bondby och mötet med moderniteten i storstädernas fattigområden. Hans mest kända bok är det episka verket Kelidar som utspelar sig i hans egna hemtrakter i nordöstra Iran.
Årsskiftet 1974-75 gjorde Doulatabadi en resa i provinserna Sistan och Balochistan i sydöstra Iran på gränsen till Afghanistan och Pakistan. Det blev reseskildringen Möten med balocher. Sistan och Balochistan utgör ett av Irans allra mest underutvecklade områden. I Sistan är befolkningen shiiter och de talar en persisk dialekt medan folket i Balochistan är sunniter som talar balochiska. Ekonomin i området domineras av olika typer av legal och illegal gränshandel. Smuggling av narkotika är vanlig och även missbruket av droger, speciellt bland balochiska män. På resan till olika platser är Doulatabadis första intryck oftast just doften av opium.
Författaren börjar sin resa i Zahedan i Sistan för att sedan ta en tur söderut. Möten med balocher innehåller en karta över hans resrutt och dessutom en karta över Iran med angränsande länder. Det gör det lättare för en svensk läsare att orientera sig i detta avlägsna hörn av Mellanöstern. Själv sammanfattar Doulatabadi miljön i provinserna Sistan och Balochistan med orden ”smuggling, opium, moské, sunni, shia, torrhet, sol och sand”.
Syftet med Doulatabadis resa verkar vara att komma bort från det ytliga och dekadenta livet i Teheran och lära känna ett mer autentiskt sätt att leva. Han blir en sorts upptäcktsresande på jakt efter en mer ursprunglig relation till tillvaron. I Zahedan träffar han människor som inte tycks vara självcentrerade och demoraliserade utan som äger ”en inneboende stillhet”. Med skarp psykologisk blick och öppna sinnen iakttar han livet omkring sig samtidigt som han kritiserar det kapitalistiska profitbegäret och motsättningarna mellan olika etniska och religiösa folkgrupper i Iran. På ett plan kan Möten med balocher därför läsas som en samhällskritisk bok men det är egentligen myllret av människoöden som utgör fokus i berättelsen. Det som styr deras öden är kampen för överlevnad under hårda villkor.
I sin berättelse intar Doulatabadi ett satiriskt underifrånperspektiv då han sympatiserar med vanligt folk som smugglaren Malek men satiriserar sådana personer som kulturpersonligheten Kambuzia och poeten Nasuti. Det är dråpliga scener. Tonen mörknar emellertid till moll när Doulatabadi lämnar Zahedan och åker buss eller tankbil till andra orter. Det är som att komma till världens ände där ett gåtfullt folk bor. Att tilltala dem blir en övning i sann medmänsklighet, vilket får honom att göra reflexionen att ”Människan är lika djup och vid som universum”. Möten med balocher skildrar egentligen en resa in i den mänskliga själens stora ensamhet.
Doulatabadis bok är en liten pärla och Carina Jahani och Bromand Heshmati är värda en eloge för att ha översatt den till svenska. Det är bara att hoppas att någon översättare också tar sig an eposet Kelidar. Det vore en litterär händelse.
