Recenserat
Sorgsna skyar över Vietnam
Nguyen Ngoc Tu
Fält utan slut
(Canh dong bat tan, 2005)
Övers. Tobias Theander
Bokförlaget Tranan, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2012
Nguyen Ngoc Tu är född 1976 och har hunnit komma ut med fjorton böcker i sitt hemland Vietnam, de flesta novellsamlingar. Som en del i bokförlaget Tranans fleråriga arbete med att presentera vietnamesisk litteratur för svenska läsare kommer nu ett urval av hennes berättelser på svenska under titeln Fält utan slut, i utmärkt översättning av Tobias Theander.
Att läsa Nguyen Ngoc Tus noveller är som att stiga in i en helt egen värld. En värld där det alltid tycks falla ett stilla duggregn som sveper in landsbygden och åkrarna i ett lätt dis, gör konturerna suddiga och färgerna dämpade. Dämpade är också människornas röster och deras sätt att uttrycka de känslor som de bär inom sig. Dessa känslor är i sin tur också lika regnet: sorgsna, tunga, fuktiga, tysta. De finns där men gör inte mycket väsen av sig.
I Nguyen Ngoc Tus noveller är människor olyckliga. Ofta har de hamnat utanför moderniseringsprojektet och befinner sig vid sidan om i många bemärkelser. Ytterst sällan slutar någon historia lyckligt. Om två personer älskar varandra kan man vara säker på att de skiljs åt, att de gifter sig med någon annan och under resten av sina liv i tystnad bär på smärtan av att inte få leva med den de önskade sig. Men de säger inget. De härdar ut. De låter sorgen gnaga och urholka själen men de protesterar inte och de agerar inte för att förändra sin situation. Ofta är de också rotlösa, befinner sig på vandring. De lever på båtar, följer med kringvandrande teatersällskap eller vandrar land och rike kring medan de söker efter något eller någon som de har förlorat och aldrig kommer att finna. Och när de inte har någon att prata med anförtror de sig åt sina djur, som oftast är lika kloka som någon människa.
Det är vackert. Det är också mycket, mycket sorgligt. Och, ja, poetiskt – även om det nästan bär mig emot att använda det ordet eftersom det måste vara ett av de vanligaste i recensioner av just vietnamesisk litteratur på svenska.
När man läser Fält utan slut vaggas man in i ett slags meditativ och aningen bedövad stämning som gör att det nästan kan vara litet svårt att slå igen boken och vakna upp till en värld full av ljud, ljus och aktiviteter. För en kort tid befann man sig ju på andra sidan jordklotet, i ett sumplandskap där man sakta gled fram längs kanalerna, där sporrgöken skriar vid högvatten och flodens kluckande och fåglarnas rop bär på ett budskap från en försvunnen kärlek.
Men man kan ju återvända. Sexton noveller innehåller boken och när man har läst färdigt dem kan man läsa dem en gång till – de håller för ett antal genomläsningar.
