Illustration: Emelie Gårdeler

Ett nummer med två delar: Nigeria-tema med stor intervju med Ben Okri om hur vår fantasi gör världen ny igen, och en översättning av hans novell ”Bön för de levande”. I temat finns också ett samtal med Chibundu Onuzo ur Nigerias livfulla unga författargeneration och underhållande satir av Elnathan John.

Coronatema: Mariana Enriquez och Teji Grover skriver dagbok från pandemin och Ailton Krenak undrar i sin essä om vi människor glömt bort att vi är en del av naturen. I Mia Coutos nyskrivna novell dyker en vänlig tjuv upp.

Innehåll 

4 Allt är naturen
En essä av Ailton Krenak

8 Oro: Dagbok från pandemin april 2020
En essä av Mariana Enriquez

16 En vänlig tjuv
En novell av Mia Couto

20 (röda och vita ränder, snöiga berg)
Anteckningar från pandemin gjorda av Teji Grover

32 Minnenas tyngd och hoppets lätthet
Nya böcker med flyktingens berättelse i centrum

34 Bland pysar och pojkar
Suzanna Petersson Kero presenterar nya barnböcker

TEMA NIGERIA:
40 Från Lagos och Abuja ut i världen
Erik Falk om avtrycket från Nigerias litterära röster

44 I begynnelsen: Evangelium enligt Nigeria
En text av Elnathan John

48 ”Vår föreställningsförmåga gör världen ny igen”
Intervju med Ben Okri

56 Bön för de levande
En novell av Ben Okri

62 Två vapensystrar i Lagos
Leif Lorentzon om Oyinkan Braithwaites debutroman

66 ”För den som behöver en plats att rymma till är Lagos perfekt!”
Möte med romanförfattaren Chibundu Onuzo

Redaktörsord

Utsikter

När förra numret av Karavan skulle gå i tryck, vem kunde då ana att den nya influensan som dykt upp skulle få så allvarliga konsekvenser? Nu när hela världen är insvept i ett enda coronamoln vet vi det definitivt. Samtidigt är det så mycket vi inte vet, frågorna hopar sig. Till detta nummer hade vi planerat ett Nigeria-tema, men när viruset bredde ut sig och grep in i allas våra dagliga liv var det oundvikligt att inte också beröra det. Därför har numret två teman: i den första delen finns texter som har med pandemin att göra och längre fram kommer texter om och av nigerianska författare. Men en novell som den vi låtit översätta av Ben Okri, som skildrar ett tillstånd efter en katastrof, kunde lika gärna ha hamnat i den första delen.

Genom pandemin har det oväntade hänt slag i slag när hela samhällen, hela länder har stängts ned – ja, en hel värld stannade ju upp … Och vad händer framöver? Ojämlikhetens ansikte har visat sig allt tydligare när krisen slagit till. Men vi har också fått se en stärkt sammanhållning. Blir pandemin de auktoritära ledarnas ursäkt för att utöka sina maktbefogenheter? Eller kan den rentav få dem på fall? Till följd av sådant som nu skett, som att tusentals flygplan parkerats i öknen, att konsumtionen minskat – kan vi hitta vägar att rädda klimatet? Kan den påtvingade avskildheten göra oss mer lyssnande och tålmodiga?

Kanske kan litteraturen hjälpa oss att komma fram till vilka frågor som är de viktigaste. Ailton Krenak, som i många år stridit för ursprungsfolkens rättigheter, inleder numret och menar att vi måste tänka igenom vad det egentligen innebär att vara mänsklig. Har vi glömt bort att vi är en del av naturen? Kan den sorg som pandemin fört med sig få oss att inse vad som i grunden betyder något

Många författare har skrivit dagbok under pandemins månader. Men vilka svar kan en författare egentligen krävas på? Det undrar argentinska Mariana Enriquez. I texten vi översatt värjer hon sig mot att hon, på grund av att hon skrivit ett par böcker, gång på gång under denna tid av oro uppmanas uttala sig klokt om människans framtida utsikter.

Den gamle mannen i Mia Coutos nyskrivna novell får mycket sällan besök. När en man bryskt knackar på och sedan riktar ett underligt vapen mot hans panna, är han säker på att det är en rånare. Besökaren är förvisso vänlig till sättet, och försöker blanda bort korten genom att tala om faran med en smittsam sjukdom. Men den gamle mannen har redan varit med om de svåraste av sjukdomar.

Mia Couto är en författare med tyngd som skriver så förunderligt lätt om komplicerade förhållanden. Vi är stolta över att kunna publicera hans novell, liksom de andra författarnas berättelser från denna tid.

Direkt för Karavan har den indiska poeten Teji Grover tecknat ner sina intryck av en kaotisk aprilmånad. När Indiens regering mycket hastigt lät stänga ner landet stod en ansenlig del av befolkningen med ens utan möjlighet att försörja sig. Tusentals volontärer har ryckt ut för att se till att de hungriga får mat, och Grover beskriver civilsamhällets insatser inifrån. Dagarna fylls av försöken att fixa fram sådant som behövs – livsmedel, mediciner, fläktar …

I den novell av Ben Okri som vi här publicerar, ”Bön för de levande”, kommer berättaren till en förödd stad, där alla har dött. Människor och djur. Men: ”De enda människor som inte var döda var de döda. De var upprymda och de sjöng sina vackra sånger med låga, hänförda röster. De fortsatte sina vanliga liv.”

Kanske utspelas Okris novell efter ett krig, en massaker eller hungerkatastrof. Eller i samband med en pandemi. Plötsligt är hans berättelse alls inte långt ifrån det som händer nu. Historien är mörk, men i berättelsens glipor spirar ljuset. Enkelheten i språket ger kraft.

Ben Okri slog igenom på nittiotalet med romanen Den omättliga vägen och är idag en av sitt lands tongivande röster. Möt honom i ett vindlande samtal i vårt Nigeriatema, där han generöst delar med sig av sina tankar om bland annat skrivarkriser, författarens ansvar, rörelsen mellan den verkliga världen och ”dimensionen av dröm, osäkerhet och mystik som genomsyrar våra liv”. När han var barn brukade hans pappa säga till honom att förfäderna fanns med dem i vardagen, att de fanns där runt omkring dem. Han berättar också om hur han gjorde för att undkomma tvångströjan i en berättarform styrd av den moderna tidsuppfattningen – ”det hände och det hände” – för att nå fram till den form där allt pågår och händer samtidigt.

Nigeria är ett av Afrikas mest spännande litteraturländer med starka rötter bakåt i historien och en livfull ung författarskara av idag. Vi har intervjuat en av dessa ”unga”, Chibundu Onuzo, efter att ha uppslukats av hennes roman Welcome to Lagos. Vi uppmärksammar också Oyinkan Braithwaite, som slagit igenom med romanen Min syster, seriemördaren. Därutöver berättar Elnathan John i sin satiriska text ”I begynnelsen” om hur det egentligen gick till när Nigeria skapades.

Så blev det sommar, också detta år. På landet har jag titt som tätt smugit mig ut till kaprifolen. Det är som att den doftar ännu starkare, ännu ljuvare än vanligt. Och grönskan är så grön.

”Vår föreställningsförmåga gör världen ny igen”, säger Ben Okri. Glöm inte det, kära läsare, denna märkliga sommar. Dröm världen på nytt!

Birgitta Wallin