arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Senaste numret

Karavan 4/2020: Frön till läkning


Karavan 4/2020: Frön till läkning


Illustration: Henrik Färlin

Kan litteratur vara en väg till försoning och läkning? Frågor kring detta ställer vi oss i numret som har temat ”Hämnd, försoning och läkning”. Vilken plats finns för berättelser om det som har skett efter djupgående trauman? Vad innebär det att se och bevittna?

I numret finns exempel från bland annat Taiwan, Peru och Israel. Scholastique Mukasonga från Rwanda, aktuell på svenska med en roman, presenteras. I en intervju berättar burundiske Gaël Faye om behovet att ”ta tillbaka barndomslandet”. Fyndig och sinnrik, i form av ett förhör, är Andrew Salomons novell om en spektakulär hämnd. Sydafrikanska Henrietta Rose-Innes har skrivit en ömsint novell om läkandets kraft och Koleka Putuma gör upp med en förvanskad historieskrivning. 

Innehåll nr 4/2020

När skulden går i arv
Henrik Nilsson om en roman av Alonso Cueto

”Om man inte förlåter blir man förslavad”
En ny bok av David Grossman

Insektsamlarens dröm
En novell av Andrew Salomon

Att ta tillbaka barndomslandet
Intervju med Gaël Faye

”Jag har så många döda att sitta uppe med”
En text av Scholastique Mukasonga

Bära vittnesbörd
Birgitta Wallin om tre böcker av Scholastique Mukasonga

”Var har vi varit, mamma?”
Roza Ghaleh Dar om en roman av Ocean Vuong

Livets oväntade vändningar
Suzanna Petersson Kero presenterar tre nya barnböcker

Porslin
En novell av Henrietta Rose-Innes

I avgörandets ögonblick
Birgitta Wallin om Rose-Innes novellsamling Animalia Paradoxa

Tillräckligt med blod finns kvar
Tre dikter av Koleka Putuma

Att visa vad historien döljer
Kristina Hagström-Ståhl om sydafrikanskt minnesarbete

Efter fyrtio år av tystnad kom berättelserna 
Anna Gustafsson Chen om taiwanesisk försoningslitteratur

 

Redaktörsord

Frön till läkning

”Vårt behov av tröst är omättligt”, skrev Stig Dagerman. Kan sorg och smärta förlösas genom berättelser? Kan litteraturen ge lindring, kan den vara en väg till försoning och läkning? Dessa frågor vrider och vänder vi på i numrets olika texter.

Det handlar i de flesta fall om stora, nationella trauman och deras påverkan på den enskilda människan. Hos Alonso Cueto från Peru spökar inbördeskriget när en son konfronteras med sin fars brott. Också hos David Grossman brottas de yngre generationerna med de äldres val.

Den unga poeten Koleka Putuma från Sydafrika gör i sin poesi upp med en förvanskad historieskrivning och understryker det nödvändiga i att ge uttryck åt den egna erfarenheten. Hon kallar sin dikt, passionerat fylld av både vrede och kärlek, för ”en livlina”. Såren från apartheid återkommer också konstnären William Kentridge till, och han är i sina verk mån om att visa vad historien skyler över. Om minnesarbetets betydelse i sydafrikansk konst skriver Kristina Hagström-Ståhl i en längre essä. På Taiwan finns en speciell genre kallad försoningslitteratur, med berättelser om en period av terror som det tidigare varit förbjudet att tala om. Anna Gustafsson Chen ger oss olika exempel ur den litteraturen.

Det kuperade landskapet är bedövande vackert med sin intensiva grönska. Höga höga pinjeträd växlar om med dungar av små bananträd. Bland kullarna blänker husens trekantiga tak som glänsande hattar. Här och där växer träd fyllda av gula parasollblommor. Jorden är röd.

Vi är på väg till den katolska kyrkan i Ntarama i distriktet Bugesera. Det är april 2019, 25 år efter folkmordet, och jag är på resa i Rwanda tillsammans med en grupp journalister.

Väl framme går vi en guidad vandring. Hit kom många för att söka skydd i kyrkan, när jakten på tutsier tog fart i början av april 1994. Men tillflykten blev en fälla. I området kring kyrkan och träsken i närheten dödades över 5 000 personer, många på ett fruktansvärt brutalt vis.

Idag är platsen ett minnescenter och museum. Inne i tegelkyrkan finns högar med skallar, högar med ben. Mellan smala kyrkbänkar ligger högar med kläder, merparten ser trasiga, sönderrivna ut. Det finns högar med enbart barnkläder, åsynen av dem får hjärtat att klämmas ihop extra hårt. Här finns också högar med macheter, spadar, saxar. Ovanpå ligger ett par röda plastrosor.

På en vägg i kyrkan är uppsatt ett collage av bilder, med porträtt av några av dem som mördats. Det är bilder från gamla Instamatic-kameror, en del svartvita, andra i färg som fått en bleknad och gulrosa ton. Collaget är lite tafatt hopsatt, liksom valhänt, och det gör det ännu mer rörande. Snapshots från livets dagar, från liv som var i full gång! En ung man med drömmande blick, ett nygift par, en kvinna i röd klänning med svarta prickar som står på en strand och tittar så självklart in i kameran. Liv som abrupt har avbrutits mitt i. Det sitter några handskrivna lappar på tavlan, däribland denna:

Jag kommer aldrig
i mitt liv
att glömma dig
lilla syster
din syster Alice, 18 år

Utanför kyrkan sträcker sig träden mot himlen. Rundvandringen avslutas vid ”hoppets fackla”, en brinnande fackla som förs mellan byarna under minnesdagarna.

Vi presenterar i detta nummer Scholastique Mukasonga. Hennes författarskap är en vidunderlig sorgesång, en hyllning till Rwandas döda. Hon använder inte ordet läkning. Men kanske finns i berättandet ändå frön till en slags läkning. Framför allt är berättandet nödvändigt, som ett sätt att vittna om de brott som har begåtts mot de människor som hänsynslöst har bragts om livet. Lika viktigt är att bekräfta att de har funnits, att de har levat och lämnat efter sig minnen och spår, att historien inte får se dem utraderade. Mukasongas berättelser om hennes mördade familjemedlemmar är starka vittnesmål, de är ljus som tänds för att minnena ska leva vidare.

För att kunna berätta om hur ett land brutaliseras och barbariska händelser inträffar tar författare förstås olika vägar. Gaël Faye säger i intervjun här i numret att han valde att skildra konflikten i sitt land, Burundi, ur en ung pojkes perspektiv. Han menar att barn inte lägger saker till rätta, utan oftare ser ”saker så som de händer, mer direkt”. De förklarar inte heller utan berättar helt enkelt om det de ser. Säkerligen är det tonen i Litet land, präglad av oskuldsfullhet och ogarderad direkthet, som har givit Fayes roman så många läsare.

Ännu ett annat tillvägagångssätt har Andrew Salomon valt. Hans novell ”Insektsamlarens dröm”, översatt för detta nummer, handlar om hur efterverkningar av folkmordet i Rwanda gör sig gällande också i exil. Här har det lett till ett spektakulärt, välplanerat brott där myror av arten Dorylus, utrustade med ovanligt kraftiga käkar, spelar en avgörande roll. På sinnrikt vis, i form av ett förhör, rullas händelserna upp. Det är vederkvickande att se att man kan berätta om det hemska också på detta vis, ”bakvägen” så att säga, med stråk av en mörk och uppfriskande humor.

Salomon publiceras här för första gången på svenska. Det samma gäller hans landsmaninna Henrietta Rose-Innes. Hennes novell ”Porslin” om försoning och läkning var en av startpunkterna för detta nummers tema. Den visade sig ha en ”ömhet som dröjer sig kvar som en läkande kraft”, så som Roza Ghaleh Dar på annan plats skriver om Ocean Vuong och hans bok En stund är vi vackra på jorden. Den kraften strömmar inte minst ur Gloria Gervitz dikt längst bak i numret. 

Detta nummer kommer ut i det gamla årets sista skälvande stund. Längtan är stor efter ljusare tider – gott nytt, kära läsare!

BIRGITTA WALLIN

Senaste numret

Karavan 4 2020
Ordinarie pris
79 kr

Karavan 4 2020

Karavan

Enhetspris per