arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Senaste numret

Karavan nr 1/2019: Drömmar om skrivliv


Karavan nr 1/2019: Drömmar om skrivliv


Foto: Istock

Afrikanska författare på väg: personlig rapport av Birgitta Wallin från en litterär sammankomst i Kampala med skrivande kvinnor. En ny röst från Tanzania/Kenya, Erica Sugo Anyadike, presenteras med en erotisk novell om förbjuden kärlek och att baka äppelpaj. Lina Sjöberg läser Yvonne Vera och kämpar med hennes tystnad. ”Marecheras osaliga ande svävar fortfarande runt omkring oss”: Den zimbabwiske poeten Philani A. Nyoni berättar om arvet efter en ikon. Dessutom: intervju med Michèle Rakotoson från Madagaskar, avtrycket av Saigons fall i litteraturen, dikter av Humberto Ak’abal: ”Solen är dagens navel”.

Innehåll nr 1/2019

Tillbaka till Tana
Möte i Madagaskar med Michèle Rakotoson

Och så måste man överleva, det är också en konst
Två korta historier av Michèle Rakotoson

”Marecheras osaliga ande svävar fortfarande runt omkring oss"
Philani A Nyoni i samtal med Karolina Jeppson om den zimbawiske ikonen

Ett sceneri av skönhet och orättvisa
En dikt av Gabeba Baderoon

På väg mot nya berättelser
Skrivande kvinnor möts i Kampala

Läckerbit
En novell av Erica Sugo Anyadike

En kamp mot tystnaden som kommer både inifrån och utifrån
Lina Sjöberg om Yvonne Veras författarskap

Solen är dagens navel
Dikter av Humberto Ak’abal

Raseriets vindar
En omläsning av Mao Duns novelltrilogi Bönderna

”Världen upplöst i ett dimtäcke”
Johan Espersson om skildringar av Saigons fall

I mörkret har en jasmin slagit ut
Haikudikter av Mana Aghaee

”Persiska är mitt känslospråk och min barndoms språk”
Intervju med Mana Aghaee

Redaktörsord

Drömmar om skrivliv

Jag älskar radio, detta medium. Vad mycket man kan få reda på, bara sisådär, genom att öppna sina öron. Visst ni till exempel att ingivelsen till sången ”Här kommer Pippi Långstrump” i tv-serien om Pippi, att den kommer från Ghanas poliskårs blåsorkester? Musikern och kompositören Jan Johansson skrev melodin efter att av en slump ha lyssnat till nämnda orkester, berättade Georg Riedel i P1:s Söndagsintervjun häromveckan. (När Johansson plötsligt gick bort fullföljde Riedel tonsättningen.) När jag nu hör sången, med allt sitt blås, tycker jag att jag nästan kan se dem framför mig, dessa musicerande poliser, i mössor med vippande plymer, marscherande efter Pippi som rider genom Visbys gränder på sin häst.

Radio är en fantastisk kombination av kunskapsförmedling och underhållande sällskap. Morgontidningen är ett annat beroende. Att börja dagen med papperstidningen och en balja te är för mig en djupt rotad vana.

En dag i januari läste jag i Dagens Nyheter om att Region Malmö stoppar sitt utvecklingsstöd till det fria kulturlivet. Stödet har legat på 20 miljoner kronor, som bland annat möjliggjort för små teatrar att överleva. I tidningen intervjuas en ledare för en dockteater, Erik Holmström, han menar att det är ”idioti att strypa verksamheter som producerar så overkligt mycket kvalitet för så lite pengar”. När han startade Malmö Dockteater var han helt inställd på att jobba gratis i ett par år och att be medkonstnärer att ställa upp ideellt, för han visste att det kunde dröja och att det gällde att visa vad man gick för ”innan vi kunde gå från att vara obetalda till att bli underbetalda”.

Det är som vi. Kulturtidskrifterna. Samma resa från inget betalt till lite betalt, och en ständigt vidgad produktion. I år tilldelades kulturtidskrifter i Sverige ett statligt produktionsstöd på 22,7 miljoner kr, som gick till 83 tidskrifter. 83 stycken, som gör tryckta och digitala tidskrifter, som involverar en stor mängd engagerade människor i en kvalitativ utgivning och som dessutom arrangerar kringverksamhet i form av kulturprogram och djupborrande projekt. Tidskrifterna är träd med många grenar.

Men tänk om det hade varit vi! Som förlorade stödet, så som Malmös fria kulturliv nu gjort, som förlorade möjligheten att fortsätta. Sådana förslag har funnits – att plötsligt, och lätt, så som man suddar ut ett pennstreck, radikalt minska eller radera stödet. Inget går att ta för givet, vi får inte glömma det. Vi vill ju så gärna fortsätta klättra uppför trädens grenar, som poeten Humberto Ak’abal i sin dikt här i numret, för då ”skall du se att jorden / inte är långt från himlen”.
 
Yvonne Vera och Dambudzo Marechera är två ikoner i den zimbabwiska litteraturen, och vi uppmärksammar dem nu på nytt. När Lina Sjöberg läser Yvonne Veras första böcker sker det inte utan en viss irritation: varför är det så tyst kring gestalterna? Hon tycker att metaforerna och de utsökta meningarna ställer sig i vägen – det är som att hon inte riktigt kan höra de viktiga historierna om smärtsamma övergrepp som böckernas flickor och kvinnor har att berätta. Men längre fram i författarskapet bereds plats för mer egensinnighet och glädje, för ett befriande tilltal. När Vera övervinner tystnaden blomstrar hennes stil.

Marechera – han var en gossen Ruda, som levde hårt och som blev utkastad från salongerna när han kom med provocerande frågor. Men också den som stilmässigt lyfte litteraturen till nya nivåer – han hade en förkärlek för den inre monologen och har kallats för ”Afrikas Joyce”, och han skrev ett överväldigande antal sonetter. Philani A Nyoni, den unge poeten i dagens Zimbabwe som berättar för oss om arvet efter Marechera, säger: ”Den verkliga vändningen i hans liv kom när han upptäckte Ngugi wa Thiong’o. Det var först då han förstod att svarta människor också kunde skriva.”

Samma slags insikt når Michèle Rakotoson, författaren från Madagaskar som intervjuas i denna Karavan, när hon som ung får möta föregångaren Andriamalala: ”Med ens insåg jag att det inte bara var vita människor som skrev böcker. Jag förstod att det fanns fler berättelser som räknades.” Rakotoson har nu tio böcker bakom sig, och vi presenterar henne för första gången för svenska läsare.
Premiär är det också för Erica Sugo Anyadike, vars novell om förbjuden kärlek, ”Läckerbit”, har översatts för detta nummer. Hon var en av elva afrikanska kvinnliga deltagare i den stora litterära sammankomst som Karavan tillsammans med den ugandiska organisationen FEMRITE genomförde i Kampala förra året. Läs mer om det äventyret längre fram i numret.
 
När ska det bli vår? Den gäckar oss gång på gång. En marsdag när kylan åter slagit till tänker jag på en poet från södra Indien som deltog i ett litterärt utbyte och besökte Sverige för några år sedan, det var första gången han befann sig på dessa kylslagna breddgrader. Detta var i oktober och inför resan hade han utrustat sig med en tjock vinterrock och pälsmössa med öronlappar. En dag mot slutet av vistelsen utbrast han: ”Det första jag ska göra när jag kommer hem är att bränna upp rocken! Sen ska jag ro ut på sjön och slänga i askan.”

Drastiskt, måhända, men nog förstår man känslan. Att få hiva vinterns tyngd överbord, och vända sig mot värmen, ljuset. Snart är vi där.

BIRGITTA WALLIN