Illustration: Emma Hanquist

Vårnumret 2024 ger en inblick i Brasiliens många världar, när Isi de Paula följer i spåren på de unga författarna och Tatiana Salem Levy intervjuas om att sätta ord på minnen som tynger. Om minnen handlar det också i numrets temadel: ”MINNENA SOM ÄR VÅRA LIV.” Julie Otsuka söker i minnets sprickor, Maaza Mengiste gräver i historien och Nona Férnandez påminner om vad vi föredrar att glömma. Ann-Marie Tung Hermelin reflekterar kring fenomenet postminne och hur andras minnen kan bli ens egna. Till minne av poeten Christian Kupchik, brobyggare mellan Rio de la Plata och Norden, skriver hans vänner som även översatt flera av hans dikter. Dessutom: Intervju med barnboksförfattaren Atinuke, sista delen i Meta Ottossons Översättardagbok och en novell av Yvonne Adhiambo Owuor.

Innehåll

Friheten att berätta historier på ett nytt vis
Intervju med Tatiana Salem Levy

ur Nyckeln hem
En text av Tatiana Salem Levy

Brasiliens många världar
Isi de Paula följer i spåren på den unga generationens författare

Christian Kupchiks resa
Vänporträtt av Jakob Kaae och Oscar Hemer,
åtta dikter översatta av Anders Cullhed och Magnus William-Olsson

Kino Karavan: Drömmen om att finna Ladyland
Johan Mikaelsson har sett Sultana’s Dream

Vända ut och in på sig själv
Meta Ottossons Översättardagbok del 3

Dessa fragment
En novell av Yvonne Adhiambo Owuor

Frågor som ställs, frågor som väcks
Suzanna Petersson Kero om tre nya bilderböcker och en ungdomsroman

Tillbaka till Afrika
Intervju med barnboksförfattaren Atinuke

TEMA Minne
Kartongerna
En text av Julie Otsuka, som söker i minnets sprickor

Att hoppas
En essä av Maaza Mengiste om att hålla ett löfte

Fotboll
En dikt av Xi Xi

När andras minnen blir dina
Ann-Marie Tung Hermelin om fenomenet postminne

Södra korset
Nona Fernández om betydelsen av våra samlade minnen

Recenserat

Inte bara förbipasserande
En dikt av Hiba Abu Nada

Redaktörsord

Ögonblick av liv

Medan det ännu är semmeltid går jag till ett för mig nytt café. Stället är mycket litet, och jag frågar en gäst, en ung kvinna, om jag kan slå mig ner vid samma bord som henne. Hon har varma bruna ögon och nickar att det går bra. Ett bord för fyra, jag sätter mig snett mitt emot henne. När jag har beställt visar det sig att vi till kaffet har bestämt oss för precis samma! En ostmacka med grönt och en semla. Under locket pöser grädden och mandelmassan ut, veckar sig löftesrikt över bullen.
Min bordsgranne har lurar i öronen, hon tar ur dem och säger att det är hennes lediga dag. Hon berättar att hon lyssnar på Hans Rosling, ”för att få lite hopp”. Det är hans memoarer, Hur jag lärde mig förstå världen, hon har i lurarna. Han som med sin forskning ville visa fram positiva exempel på världens utveckling, och numera tycks vara som bortglömd.
När hon tar första tuggan av semlan, som hon håller i på samma gång varsamt och glupskt, sluter hon ögonen. Florsockret lämnar vita puderspår på hennes överläpp. Jag följer hennes exempel och ratar skeden, sedan äter vi vidare under tystnad. Jag blundar också. Ser hennes leende.
 
Jag tänker ibland att det kanske var en fe jag mötte på konditoriet. Det var som att hon förde vidare och ingav mig ett slags hopp.
En person som fört vidare en stor glädje, den inför litteraturen, är Christian Kupchik. Denne argentinske poet bodde ett tiotal år i Sverige, och som översättare och introduktör blev han med tiden en verklig brobyggare mellan Rio de la Plata och Norden. Bland annat grundade han ett förlag och gav ut en grandios tidskrift. Här i Karavan porträtteras han av vänner och vi publicerar ett knippe av hans dikter.
En litteraturförmedlare, det skulle man också kunna kalla barnboksförfattaren Atinuke från Nigeria. Hon drömmer om att överösa barnen på den afrikanska kontinenten med berättelser som de kan känna igen sig i. Suzanna Petersson Kero mötte henne för en intervju, när hon var på Stockholmsbesök.
 
I två tidigare nummer har vi fått följa översättaren Meta Ottosson under hennes arbete, utfört med stor omsorg, med en roman vid namn Dust. Nu publicerar vi den tredje och sista delen i hennes Översättardagbok, när hon går i mål och kan lämna vidare översättningen. Efter det slutförda uppdraget passade vi på att ge henne ett, och för Karavan har hon nu översatt en novell av ”sin” författare Yvonne Adhiambo Owuor. Det är en filmisk, en aning mystisk men fängslande berättelse som utspelas i ett land plågat av inbördes strider, där en vapenvila tillfälligt råder. Genom surrande insektsmoln i en kvav skog är filmaren Safiya på väg till ett möte med en krigsherre, en prickskytt som tillskansat sig makt och avancerat. Men nu är ett pris satt på hans huvud. Som läsare får vi bara ta del av fragment ur deras liv, men förstår snart att såväl han som Safiya bär på tyngden av stora personliga förluster. De har båda mycket att göra upp med. 
 
Brasilien – vi tar pulsen på den nya litteraturen. Bland den unga generationens författare märks idag en mycket större mångfald än tidigare, röster som förr har varit utestängda från det litterära rummet gör sig hörda. Vår skribent Isi de Paula lyfter fram de senaste årens mest betydelsefulla författare, som har lämnat avtryck hos både kritiker och läsare.
En av dessa är Tatiana Salem Levy, vars senaste bok, om en våldtäkt, blivit mycket uppmärksammad i Brasilien. I hennes författarskap ges minnesprocesser ett stort utrymme och hon uppehåller sig speciellt vid nedärvda historier; hur traumatiska minnen och tystnaden som ofta omger dem förs vidare till nästa generation. 
Om det här fenomenet, som kallas ”postminne”, skriver också Ann-Marie Tung Hermelin i en personlig text. Som författare har hon känt en uppmaning att skriva om det förflutna, om allt det hennes släkt upplevt i Kina under dramatiska förhållanden, och hon konstaterar att hon ofta skriver om minnen som hon själv inte har upplevt.
 
Kring detta med minnen har vi vävt ett tema här i numret. Texterna har det gemensamt att de handlar om just minnesprocesser. Om våra minnens betydelse för vilka vi är, och hur vi härbärgerar dessa minnen. Vilken förlust det är när minnen förloras eller tas ifrån en. Och hur det kan vara både smärtsamt och glädjefyllt att återuppleva dem. 
I flera fall handlar det om hur minnet sätts igång av något. Nona Fernández berättar om sin mamma som plötsligt har svimmat vid upprepade tillfällen, och fått minnesluckor och förlorat ögonblick av liv. Men med läkarens hjälp lyckas hon mana fram och återskapa ett lyckligt minne, och dottern får en ny blick på sin mamma.
I Julie Otsukas text handlar det om hur ett par kartonger med arvegods, gamla brev och fotografier, sätter igång en mängd minnen. Det hon trodde mest var skräp visade sig vara skärvor av liv. Också hon ser sin mamma på ett nytt vis – eller kanske som ett än större mysterium – och hon inser hur mycket hennes förflutna har betytt för henne som författare. Att det har gjort henne till författare.
 
Den underbara Xi Xi från Hongkong, vi har uppmärksammat henne flera gånger. Men kunde inte låta bli nu heller, läs hennes dikt om fotbollen som väcker minnet av en saknad person. För Maaza Mengiste är armbandet hon bär en ständig påminnelse om bandet till de älskade morföräldrarna och till landet hon lämnade i unga år. Armbandet påminner henne om det hon saknar, att det har funnits och är en del av henne.
 
Till sist här i numret, en dikt av den palestinska poeten Hiba Abu Nada. En bön till ljuset om att inte slockna. Som om hon ville säga: minnet av oss kan inte bara suddas ut.

BIRGITTA WALLIN