Foto: Birgitta Wallin

Tema: Eileen Chang. Hennes Shanghai från fyrtiotalet vibrerar av begär, spänning och desperation. Den briljanta och osentimentala Eileen Chang har återupptäckts och hyllas idag för sina skildringar av kärleks- och familjerelationer mot en fond av dramatiska samhällsskeenden. I vår temadel presenteras en novell av henne, ”Avspärrning”, och Viola Bao och Xu Lan ger en bakgrund till hennes verk.

”En befriande krasshet” – J. M. Coetzee porträtteras av Wera von Essen i serien Författarfränder. Sofia Iaffa berättar om latinamerikanska författare som kom till Sverige på 1970- och 80-talen och fortsatte skriva här. Dessutom: novellen ”Det här havet är Muhammed al-Khatibs” av Adania Shibli, dikter av Hugo Mujica.

Innehåll

Författarfränder: En befriande krasshet
Wera von Essen om J. M. Coetzee

Ordagrant                                          
Nytt i Karavan: Julian Birbrajer guidar genom ordens historia

Att skildra avstånden så att de kommer nära
Birgitta Wallin presenterar Adania Shibli

Det här havet är Muhammed al-Khatibs
En novell av Adania Shibli

Idag regnar det för första gången
Dikter av Hugo Mujica                    

Nödvändigheten att vittna och viljan att tala om annat
Sofia Iaffa om latinamerikanska författare i exil

Som på film
Novell av Cristina Feijóo

Det unga Latinamerika
Henrik Nilsson om den nya listan med unga lovande författare

Musikkorrespondenten
Tips på världsmusik från Lennart Wretlind

TEMA EILEEN CHANG:
Briljant och osentimental                    
Lan Xu presenterar Eileen Chang

Avspärrning                    
En novell av Eileen Chang

Kärleksskildrare i en fallen stad                    
Viola Bao ger en bakgrund till Eileen Changs verk

Lovsång till de tvetydiga kontrasterna                                           
Ur en essä av Eileen Chang

Redaktörsord

Danssteg och läsriktningar

Det är en novemberdag i Shanghai och jag sitter inne på ett mysigt café i utkanten av en stor park, som på min karta har namnet People’s Park. Vindlande stigar mellan höga träd har nått hit, och från mitt bord har jag utsikt över en lotusdamm. Invid den, på en öppen plats, tränar några kvinnor på en dans med paraplyer. De är så fina i sina högklackade dansskor och sin sirlighet, men rör sig ibland trevande och damen i rött som leder övningen tycks ha problem. Förgäves försöker hon koreografera och dirigera sin lilla kontingent så som hon vill ha den. Gång på gång visar hon med sitt rosa paraply hur rörelserna ska utformas. Det är som att jag kan höra ända bort till mig hur hon tjatar på dem: ”Håll handen så här! Det ska vara ett dubbelsteg …”
 
I Shanghai utspelas många av Eileen Changs berättelser. Vi presenterar henne här i numret med en längre novell och gläds åt möjligheten att lyfta fram detta stora namn inom kinesisk litteratur. Hon var framför allt inriktad på att skildra mellanmänskliga relationer, men ur hennes texter ljuder också en stadens sång. Som i beskrivningen i början av novellen ”Avspärrning”, där en tiggare sjungande ber om slantar. Det slår an en ton hos spårvagnsföraren, som kommer från samma provins, och melodin, rytmen gör någonting med honom och får honom att sjunga med. ”En uråldrig sång som ekar genom århundradena”, skriver Eileen Chang och novellen öppnar sig mot oändligheten.
Närgånget och skarpt gestaltar Chang staden och dess människor. I novellen finns också, som nästan alltid hos henne, en mycket olycklig kärlekshistoria. Men är det kärlek, eller helt enkelt längtan efter något annat, bortom den påtvingade normaliteten? Viola Bao skriver mer om detta i sin essä om Eileen Chang, och Lan Xu ger en biografisk bakgrund.
 
När jag skriver det här är det början av juni. Maj månad var ju så sällsynt varm, vilka dagar! Kanske for du under någon sådan dag till havet. För att svalka dig, känna vindens sälta och lyssna till havsbruset. Kanhända funderade du en liten stund på vilken väg du skulle ta. Men du behövde inte tänka på att söka tillstånd för att visa upp i vägspärrarna, att du kanske måste ta den illegala vägen via tunnlarna och att du kommer att bli arresterad om du stannar för länge vid havet. Så ser det ut för Muhammad al-Khatib. Han är huvudperson i Adania Shiblis novell här i numret och har länge drömt om att åka till havet. Men resan måste nogsamt planeras, då han är palestinier och bor i Hebron på Västbanken. Han är beredd till nästan vad som helst för att få en timme med havet.
I sin satiriska berättelse, formulerad med skärpa och elegans, redogör Shibli för de alternativ till resvägar som finns. Författaren själv kommer till Stockholm på besök i september, och då arrangerar vi en programkväll med henne.
 
Varifrån kommer orden? Från och med detta nummer hittar du ett nytt inslag på våra sidor: Ordagrant. Under den rubriken söker Julian Birbrajer efter ordens ursprung, deras historia, och tar oss med på bokstavsresor i tid och rum. Han börjar med ordet aprikos – denna gulröda stenfrukt odlad i varmare länder, som nästan känns lite luddig när man handlar den färsk i affären. Hur har den fått sitt namn?

Under 1970- och 80-talen tvingades många människor på flykt undan diktaturerna i Cono Sur (Chile, Argentina, Uruguay). Två av dem var författarna Cristina Feijóo och Carlos Liscano, som kom till Sverige. De utövar en sorts gränslandets litteratur, med både latinamerikansk och svensk hemvist, menar Sofia Iaffa som presenterar dem.

I vår serie Författarfränder porträtteras denna gång J. M. Coetzee. Wera von Essen, som gjorde en stark bokdebut i vintras, beskriver hur hon under ett inre jubel tog till sig hans självbiografiska roman Ungdomsår. Här i numret publiceras också dikter av mexikanske Hugo Mujica, om regnet och rosorna, om en far som dör.
 
I nr 1/2016 dök de upp för första gången i Karavan, Lennart Wretlinds världsmusiksidor. Med sig i bagaget hade han sin mångåriga erfarenhet som radioproducent och sin passion för musiken, och hans tips har fått stor uppskattning. Nu packar Lennart om och drar ut på andra färder, och vi tackar honom för den här tiden.
Jag vill också rikta ett varmt tack till Semir Susic, som ingått i Karavans styrelse och som nu slutar. Semir har varit verksam på vår Facebooksida, flitigt stått bakom bokbord på olika mässor och kommit med goda idéer för att synliggöra Karavans aktiviteter. I krönikan längst bak i numret skriver Semir själv.
Samtidigt hälsar jag Balsam Karam, bibliotekarie och författare, välkommen. Hon debuterade nyligen med romanen Händelsehorisonten, som hyllats av kritikerna. Balsam träder nu in i vår styrelse och vi ser fram mot ett givande samarbete!
 
Sommar. Att ännu ha den framför sig. Nu går jag här hemma och funderar på vilka böcker som ska med till landet. En sådan njutbar syssla. Att plocka ihop olika högar, sätta samman detta års sommarbibliotek. Vad behöver jag nu, åt vilka håll går läsriktningarna? Jag tror att man letar sig fram till de böcker som svarar mot djupa behov, frågor som upptar en; den läsningen är i alla fall den viktigaste för mig.

Kära läsare, ta vara på dagarna av ljus!

BIRGITTA WALLIN