Hayashi Fumiko, en av författarna som presenteras i numret, på väg att resa.
Skulpturen finns på järnvägsstationen i Onomichi.

Karavan firar 25-årsjubileum med ett stort nummer om klassiker och litterära världsarv! Här presenteras en kinesisk roman från 1300-talet med intriger som i dagens tv-serier, moderna japanska klassiker, latinamerikanska kvinnliga författare som förnyat litteraturen men ”glömts bort”, kubansk vemodspoesi, Forough Farrokhzad och möjligheternas trädgård, en arabisk berättelse från 900-talet om djurens rätt, en afrikansk litteraturhistoria i kortformat, med mera.
Dessutom har vi låtit översätta en spökhistoria av Quiroga, en hettitisk myt om Ormen och Stormguden och svindlande strofer ur den persiska långdikten ”Fåglarnas språk”. Tag och läs!

 

Innehåll

TEMA KLASSIKER
Var går allmänbildningens gränser?
Jonathan Morén om synen på världens litterära arv

Mästerliga manipulatörer och konkurrerande krigare
Romansen om de tre kungadömena, en av Kinas stora romaner

På litterär spaning i Limuru
En resa i Ngũgĩ wa Thiong’os spår

Alla dessa liv
Tio latinamerikanska författare

Senghor och musiken
Om poesins tystnader och motrytmer

På vandring genom berg och labyrinter i oro, i ljus
Fyra moderna japanska klassiker

Novellistens budord
Horacio Quiroga och novellkonsten

Självmördarskeppen
Novell av Horacio Quiroga

Bli ett med ljuset och trädgården
Forough Farrokhzads poetiska röst

Att stava till ett kosmos
Afrikanska klassiker

Om klassikerna
En essä av Jorge Luis Borges

Edward FitzGeralds gåta
En essä av Jorge Luis Borges

Hon banade väg
Arvet efter Flora Nwapa

Ormen och Stormguden
Äventyrlig hettitisk myt                

Ut ur skuggan
Porträtt av Silvina Ocampo

Farliga utstyrslar
Novell av Silvina Ocampo

Konsten att smäda en förlorad kärlek
Om Okot p’Biteks sånger

Inför djinnkonungens domstol
Sällsamt arabiskt verk från 900-talet

Poesins frihetshjältar
Sonetter av Julián del Casal och Juana Borrero

Storhet och undergång i 1800-talets Sydafrika
Om Thomas Mofolos roman Chaka

Fåglarnas språk
Farid od-din ʿAttar och hans berömda långdikt

Redaktörsord

Ett gemensamt arv

Vi går in i grottan. Längst in finns de magnifika bilderna av de två prickiga hästarna. För över tjugoniotusen år sedan har någon målat dessa hästar på de skrovliga väggarna. Det är i Pech Merle, i södra Frankrike. Hästarna framträder tydligt, med tjock svart man och mörka prickar mot en ljus bakgrund. Här och där avtryck av en hand. Meddelanden som ekar genom tiden – vi har levat.
I våras besökte jag den här grottan och stod där förbluffad, förstummad. Målningarna dallrade genom alla år.
 
Vad är det som utmärker en litterär klassiker? Enligt Erik Andersson, som besvarat vår enkät, är det ett verk ”som ett större antal människor envisas med att läsa under lång tid”. Också det något som ljuder genom tiden och lämnar meddelanden.
Detta nummer av Karavan ägnas helt och hållet åt klassiker. Numret är omfångsrikt, men hade vi haft tusen och åter tusen sidor till vårt förfogande hade vi kunnat fylla dem med presentationer av fantastiska klassiker från Afrika, Asien och Latinamerika. Diktverk och prosaberättelser som tillmäts ett stort värde inom sina respektive språkområden, som kan tala till var och en som är människa och lever på jorden. Ändå är de flesta av dessa verk okända här. Varför ses en stor del av världens litterära arv som något marginellt?
I sin artikel om allmänbildning har Jonathan Morén tittat närmare på litteraturundervisningen. Han frågar sig vad för slags samhälle vi skapar när vissa gruppers kulturella arvegods betraktas som något udda och högst försumbart. Det är dags att på allvar inse att de litterära skatterna är världsarv, att de utgör mänsklighetens gemensamma arv. Enastående gåvor att ta tillvara på.
 
Översättare och skribenter har bidragit med häpnadsväckande insatser för det här numret. Så som en översättning från hettitiskan, av en myt med mer än tre tusen år på nacken …

Under arbetet har det varit roligt att upptäcka hur numrets texter för en dialog med varandra. Exempelvis skriver Borges i essän ”Edward FitzGeralds gåta” om hur den persiske poeten Omar Khayyam, född på tusentalet, läser epistlar författade av Renhetens bröder. Ur dessa förunderliga epistlar från 900-talet har vi händelsevis låtit översätta en berättelse. Borges essä bjuder på fler sådana möten: I hans text om Khayyam föds en sorgmodig engelsman, som dock är osedvanligt glupsk på litteratur. Edward FitzGerald älskar ordböcker och lär sig flera språk, bland dem persiska. Han läser den hemlighetsfulla långdikten om fåglarna som söker sin konung, ”Fåglarnas språk”, som vi genom lyckliga omständigheter också presenterar här i numret.
En dag finner FitzGerald även Omar Khayyams dikter och han kommer att ägna sitt liv åt att översätta dem. Kanske blir de i hans vård något väsensskilt från originalet. Men det är ändock ett mirakel som inträffar, menar Borges, denna förbindelse mellan ”en persisk astronom med fallenhet för poesi och en excentrisk engelsman”. Det spelar ingen roll att över sjuhundra år förflutit mellan deras levnad, att det är många hundra mil mellan deras hemorter. De hittar varandra ändå.
 
När jag läser texterna i det här numret längtar jag så efter fler översättningar – till exempel av någon av Hayashi Fumikos romaner. Inget av henne finns på svenska, men jag skulle gärna läsa hennes dagbok från ett vagabonderande liv. Och jag skulle vilja läsa alla Forough Farrokhzads diktsamlingar, javisst, och fler noveller av Quiroga och … och …
 
Apropå klassiker ska jag snart packa trunken för att resa till Kina i en 1700-talsromans spår. Denna resa är en följd av en studiecirkel som Karavan arrangerat om en av de stora kinesiska romanklassikerna, Drömmar om röda gemak av Cao Xueqin. Nu är vi en liten grupp resenärer som ser fram emot att under några novemberdagar få fyllas av romanens miljöer och stämningar. Familjen Jia, vars i många fall olycksaliga öden boken rör sig kring, lever sitt liv i ett palatsliknande område, Perspektivträdgården. Denna trädgård finns nu uppbyggd som en park i sydvästra Peking och dit ska vi förstås åka! Generationer av kinesiska läsare har suckat och gråtit med familjen Jia och deras tjänstefolk, men också drömt sig bort och njutit av intriger och fina detaljer. Cao Xueqins verk passar väl in på beskrivningen av klassiker som ett verk som läsarna envisas med att återkomma till.
 
I år fyller Karavan 25 år. Sett ur klassikers och grottmålningars mångtusenåriga existens är det förstås inte mycket, men för en liten tidskrift är det ändå en närapå hisnande tidsrymd och känns högtidligt. Kom gärna och dela denna glädje med oss, den 30 november i Stockholm! Då blir det fest! (Se info på sid. 21.)
Att Karavan snart träder in i sitt andra kvartssekel firar vi också med delvis ny kostym. Några avdelningar i tidskriften har fått en luftigare utstyrsel och vi har nya rubriktypsnitt. Hoppas att förändringarna ska vara i din smak, kära läsare! Nu går färden vidare.

BIRGITTA WALLIN