Illustration: Agnes Florin

Karavan firar sitt trettionde levnadsår och vi firar det med detta fylliga jubileumsnummer. Temat är Eufori/Melankoli – sinnestillstånd som kan berätta mycket om det mänskliga livet. Innehållet i numret rör sig mellan sinnesstämningarna: här finns texter om både djup och mild extas, om svåraste sorg och lättaste vemod. Inte sällan blandas tillstånden, som i Annakarin Thorburns krönika om sambans eufori och melankoli.
En mängd nyöversatta texter publiceras, bland dem: euforisk dikt av Xi Chuan, sorgenovell av Leila Aboulela, essä av Samanta Schweblin om litteraturens magiska ögonblick, dikter av Cikadapristagaren Chen Yuhong och den melankoliske Abu-l-Atahiya, njutningsfylld novell av Refik Halit Karay.
Dessutom: Balsam Karam skriver om eufori och våld med en roman av Fernanda Melchor som exempel, Lina Hagelbäck lyfter fram ljuset som motiv hos Gloria Gervitz och Henrik Nilsson har hittat oförglömliga förstameningar. Med mera.

Innehåll

TEMA: Eufori/Melankoli

”Åh, de första minuterna i nya böcker!”
Henrik Nilsson om inledningars betydelse

Blomma
En dikt av Xi Chuan

Sambans eufori och melankoli
Annakarin Thorburn om den karnevaliska dansen

Nu så kör vi!
”Alegria, Alegria” av Caetano Veloso

Kulörta lyktor
En novell av Leila Aboulela

En stillhet fylld av eufori
Anna Gustafsson Chen intervjuar Cikadapristagaren Chen Yuhong

När vi hade talat färdigt om världens skapelse
Tre dikter av Chen Yuhong

Eufori, melankoli och psykets transaktioner
Ett psykoanalytiskt perspektiv förmedlat av Sotiris Greveniotis

Dikt som ger sig här
Lina Hagelbäck om ljuset som motiv hos Gloria Gervitz

Persikoträdgårdarna
En novell av Refik Halit Karay

Lättsamma scener ur vardagens liv
Senryû, en humoristisk japansk diktgenre

Fyra tusen år av melankoli
Jonathan Morén presenterar poeten Abu-l-Atahiya

Av ditt gods och guld får du bara med dig en svepning
Tre dikter av Abu-l-Atahiya

En underjordisk ström
Balsam Karam om eufori och våld i Fernanda Melchors roman Paradais

Passion och politik i Nerudas poesi
Gert Lundstedt om en diktares extatiska ton

”Så fort jag sätter fingrarna på tangentbordet förflyttar jag mig till Argentina”
Annakarin Thorburn intervjuar Samanta Schweblin

Litteraturens magiska ögonblick
Essä av Samanta Schweblin

Fyrtio kvadratcentimeter
En novell av Samanta Schweblin

Kino Karavan: Tsais tårar
Sebastian Lindvall om Tsai Ming-liangs filmvärld

Något som skälver
Roza Ghaleh Dar läser Forough Farrokhzad

Tre kinesiska poeter
Dikter av Li Qingzhao, Li Bai och Du Fu

Det stora SLIPPANDETS Sång
Göran Sommardal om euforin inom kinesisk tanketradition

ur Augusti
Ett utdrag ur Romina Paulas roman

Redaktörsord

Euforins rus och melankolins svärta

Jag längtar till gatan
Mamma har låst dörren
Hon är rädd att jag inte ska komma tillbaka
 
Brottstycken ur en dikt skriven av en ung kvinna under den senaste tidens uppror i Iran. Det uppror som sattes igång efter att den 22-åriga Masha Jina Amini dog efter att hon gripits av moralpolisen. Dikten jag lyssnar till under en manifestation på Dramaten fortsätter med att jaget ändå lyckas gå ut, hon binder slöjan runt midjan och förenar sig med de andra demonstranterna: ”Vi ska föra skönheten tillbaka till gatorna.”
Ett så fantastiskt mod de visar, alla de som protesterar trots våldet de möter. ”Det är som att en fördämning har brustit”, säger Parvin Ardalan, journalist och aktivist. ”Det vackra är att det här upproret har knutits till kampen för kvinnors rättigheter.”
Det är de unga som går i bräschen. ”Mitt hjärta, påminn mig om att vi lever” diktar en annan kvinna.
Hos Forough Farrokhzad, en av Irans mest lästa poeter, en legend, blåser längtan efter frihet genom verserna: ”Vinden kommer att ta oss med”. I anden är hon med dem som är ute på gatorna idag. Här i numret skriver Roza Ghaleh Dar om det euforiska rus som hennes dikter bär spår av, ett skälvande tillstånd. Samtidigt finns sorgen där hos henne.
 
Eufori/Melankoli är temat för detta nummer. Sinnestillstånd som kan berätta mycket om det mänskliga livet. När vi började söka efter passande texter upptäckte vi ganska snart att dessa tillstånd inte alltid är så lätta att karakterisera. Vid flera tillfällen under arbetets gång har vi stannat upp och sagt: Hmmm. En fin text, men är det här eufori/melankoli? För att reda ut vad det egentligen handlar om har vi bett Sotiris Greveniotis om hjälp med definitionerna ur en psykoanalytisk synvinkel. Vad är det som lyfter upp eller tynger ned oss? Han ger i sin text en beskrivning av sinnesstämningarnas förlopp och deras särdrag, och fogar samman detta med ordens ursprung, deras byggstenar.

Något vi också upptäckt under arbetets gång är att det inte heller är helt lätt att skilja de två tillstånden åt. Inte sällan går de in i varandra. Som i samban Annakarin Thorburn skriver om. ”Finns det någon större eufori än karnevalssambans?” undrar hon. Dansen är sprudlande, en orkan av glädje. Samtidigt talar sångtexterna om sorg och kampen för att överleva.
Efter dessa ”upptäckter” bestämde vi oss för att anlägga ett brett perspektiv. Här finns texter om både djup och mild extas, om både djupaste sorg och lättare vemod. Och tillstånden blandas, så som livet är. När arbetet med texterna började var vi annars säkra på att det skulle bli en övervikt av ”melankoli”. Behovet av att skriva om det mörka, svåra och sorgesamma tycks alltid vara störst, dessutom är risken att glädjeskildringar hamnar i schablonernas garn välkänd. Men hur det nu var hittade vi faktiskt fler euforitexter som vi föll för, kanske för att vi särskilt riktade sökarljuset ditåt.
 
En njutningsfylld novell är ”Persikoträdgårdarna” av den turkiske författaren Refik Halit Karay, som här presenteras för första gången på svenska. Statstjänstemännen tar sina åsnor, stoppar en flaska raki i sadelpåsen och rider ut ur staden till de grönskande trädgårdarna. Där lyssnar man till musik, skriver dikter, tar ett dopp, äter gott i harmoni …
Xi Chuans dikt ”Blomma” beskriver ett helt annat slags sinnesrörelse. En explosiv blomning, en euforisk stämning som trappas upp: ”blomstra ohämmat / blomma dig till lyckorus ut från dödsskuggans dal bort från bortglömda byar”.
Om eufori och våld skriver Balsam Karam i en text om Fernanda Melchors roman Paradais. Varifrån kommer barns grymma handlingar? Kan de även komma ur en oförklarlig eufori?
I Samanta Schweblins novell här i numret är vilsenheten, hemlösheten hos jagpersonen utpräglad. Schweblin är en författare vi följt sedan början av hennes bokliga karriär och vi gläds åt att också kunna publicera hennes essä om litteraturens magi och ordens inneboende kraft.
 
En verklig melankoliker har Jonathan Morén hittat i den arabiske poeten Abu-l-Atahiya från 700-talet. Han diktade oförtröttligt om förgängelsen och att ingen lycka finns. Till det klassiska Kina färdas vi i dikter översatta av Nicklas Junker och i en betraktelse kring euforin i kinesisk tanketradition, signerad Göran Sommardal. Hos poeten Chen Yuhong, årets Cikadapristagare, bryter extasen av mot det drömska.
Om dikt som ger sig hän skriver Lina Hagelbäck i en hyllning till den i år bortgångna mexikanska poeten Gloria Gervitz. Vi saknar henne så mycket, vi som hade turen att få träffa henne. Men vi får läsa hennes diktverk igen och, som Lina Hagelbäck skriver, ta del av hennes flödande bildeufori.

Sorgen efter en vän som dött, saknaden som stannar kvar, skildras inifrån i Romina Paulas roman Augusti, ur vilken vi presenterar ett utdrag. I Leila Aboulelas novell ”Kulörta lyktor” sörjer berättaren sin bror. Likt författaren har hon lämnat Sudan, och i sin hemlängtan och sorg konstaterar hon: ”Det verkar som om separationen, från vårt land och vår familj, är vår generations öde.”
I debatten inför det svenska valet var det aldrig tal om orsakerna till varför människor ger sig av. Som om det vore någon lätt sak att lämna sitt sammanhang, allt det som definierat ens liv. Som om det inte fanns skäl i form av krig, förtryck eller omöjliga levnadsvillkor. Som om det vore det underligaste som finns att vilja söka efter arbete någon annanstans än i hemlandet. Nu, efter valet, tycks de nya styrande beredda att göra allt de kan för att försvåra livet för de som kommit hit. Som att stifta lagar för att i möjligaste mån ”begränsa asylsökandes rättigheter”. Vilken människa sätter sitt namn under en sådan lag?
 
Denna höst känns behovet av samling stort, behovet av att göra saker tillsammans.
Glädjen som en offensiv motkraft lyser inifrån Caetano Velosos sång ”Alegria, alegria”, översatt för detta nummer. Den, och många andra texter, kommer att framföras när Karavan firar 30-årsjubileum, tillsammans med blommiga rytmer. Hoppas att vi ses då, kära läsare!

BIRGITTA WALLIN