Foto: José Pablo Iglesias on Unsplash

Den prisbelönte japanske författaren Hirano Keichiirô presenteras för första gången på svenska med en suggestiv novell. Den handlar om brevbäraren K, som visar sig ha en ovanlig förmåga som rör om i livet i hans lilla by.

Henrik Nilsson skriver om Mexikos försvunna. Varje dag försvinner människor, både i metropolerna och på landsbygden, och många av dem kommer aldrig till rätta. Vilka spår lämnar de i litteraturen?

Dessutom: poesi av Tehila Hakimi: ”En dag ska jag bli en smutsig råttdiktare”, intervju med Karina Sainz Borgo från Venezuela, krönika av Balsam Karam m.m.

 

Innehåll

4 ”Jag vill skaka om och skapa olustkänslor”
Erik Halkjaer intervjuar Karina Sainz Borgo

8 Fram ur skuggorna
Tre samtida röster från Sydkorea

14 De försvunnas närvaro
Henrik Nilsson om ett mexikanskt trauma och dess spår i litteraturen

20 Ganges
En dikt av Elsa Cross

23 De stulna flickornas berätterska
Annakarin Thorburn om en roman av Jennifer Clement

28 En dag ska jag bli en smutsig råttdiktare
Dikter av Tehila Hakimi

30 Jag vandrar hellre längs horisonten
Fyra korttexter av Daniel Oz

32 Om katter, måsar och människobarn
Tips på nya böcker för barn

34 Med blick för både mänsklig skörhet och styrka
Lars Vargö möter Hirano Keiichirô

38 Honungsbina som försvann
En novell av Hirano Keiichirô

 

Förord

Spåren som finns överallt

”Drömmar, har ni det?” Det är en gråmulen dag i januari, himlen hänger mjölktung över stan och det regnar konstant. Jag har just handlat och betalat inne på ICA när en äldre kvinna går fram mot kassan och kastar ut sin fråga. ”Ehh?” Den unga kassörskan ser fundersam ut, frågetecknet svävar i luften. Det blir tyst och det är som att hela butiken stannar upp ett kort slag i en Roy Anderssonsk stund, innan kassörskan finner sig. Hon svarar ja.

Drömmen om ett liv, om ett annat liv, löper som en underström genom litteraturen. Inte minst den som skildrar hur det är att leva i ett våldsamt och totalitärt samhälle, så som Karina Sainz Borgo gör i sin roman om ett Venezuela i fritt fall. Hon hade länge burit med sig händelser hon varit med om i sitt forna hemland och samlat på sig en mängd frågor hon ville ställa. I grunden är hon journalist men kände att denna gång behövde hon en annan form just för att förmedla frågorna istället för svaren och där hon hade utrymme för att skildra det obehag hon upplevt. Resultatet blev romanen Natt i Caracas. Erik Halkjaer har gjort en intervju med Sainz Borgo som följer på nästa uppslag.

I vår serie Tre samtida är Sydkorea land i fokus denna gång. En av de tre författare som Nicklas Junker skriver om är Hwang Jungeun. I hennes roman Hundra skuggor drömmer de två huvudpersonerna inte om annat än att få bo kvar i sitt område, även om de styrande kallar det slum för att få tillfälle att riva det.

Två poeter som båda hör hemma i Tel Aviv presenteras här i numret. Tehila Hakimi beskriver riktningen för sitt skrivande bland annat på följande vis: ”Jag ska skriva poesi / som en kackerlacka lämnar spår på badrumsgolvet” och Daniel Oz fångar livets mysterier i en värld av paradoxer och besynnerligheter.

En tystlåten brevbärare, K, är huvudperson i Hirano Keiichirôs novell ”Honungsbina som försvann”. På ett stillsamt och suggestivt vis, med små detaljer som är nog så viktiga, byggs en historia upp kring denne brevbärare. Han visar sig ha en sällsam förmåga som rör om i livet i den lilla by där han bor.

Med den här novellen publiceras Hirano nu för första gången på svenska. Lars Vargö har översatt för Karavans räkning, och även träffat författaren för ett samtal. Hirano hälsades som nydanande när han romandebuterade för två decennier sedan och hans röst hör till de mer angelägna i dagens japanska litteratur.

Det är underligt att den mexikanska poeten Elsa Cross inte blivit översatt till svenska tidigare. Men nu finns åtminstone en av hennes dikter här i Karavan, en vacker sorgesång skriven efter dotterns död. Den vittnar om hur spåren efter henne finns överallt:

Och du som är, och ändå inte är här
avlägsnar dig inte från mig

Diktens trösterika ådra. I motsats till nyhetsrapporteringen, som har en förmåga att oroa. I flödet av nyheter stannar en del artiklar kvar. Som den i februari om en ung kvinna i Mexiko, som mördats av sin partner. Dessförinnan hade hon stympats och illa tilltygats. Hon var 25 år och hette Ingrid. Bilder på hennes sargade kropp exponerades i mexikanska medier.

Inte många dagar senare kom nyheten om den sjuåriga flickan Fatima som försvunnit från en stadsdel i södra Mexiko City. Hon hittades mördad och torterad.

Dagarna efter sprejas presidentpalatset i Mexico City med blodröd färg. Det är nog nu! En stor demonstration hålls mot våldet och dödandet.

Varje år mördas tusentals kvinnor i Mexiko. Dessutom plågas landet av en stor mängd försvinnanden. Alla som försvinner är inte förlorade, men företeelsen upptar en markant plats i det nationella medvetandet. Ett exempel på det är att en litteraturfestival i den sydliga delstaten Chiapas väljer ”Försvunna kvinnor” som sitt tema. Vår skribent Henrik Nilsson har varit där och lyssnat till diktuppläsningar om de försvunna. Han har också funnit flera prosaförfattare som utforskar ämnet, författare som i romanens form tagit sikte på spåren de försvunna lämnar efter sig.

En av dessa författare är Jennifer Clement. Hennes roman En bön för de stulna handlar om flickor som kidnappas. Clement porträtteras här i numret av Annakarin Thorburn, som lyfter fram hennes förmåga att på ett mångfacetterat och ömsint vis skildra sina gestalter i en brutal värld.

I vår utkommer Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet i ny översättning till svenska. Denna remarkabla berättelse har färdats världen över och influerat författare i syd och i nord, i öst och i väst. Balsam Karam berättar i krönikan längre bak i numret vilken avgörande inverkan den hade på henne då hon läste den som fjortonåring.

När jag skriver det här har spridningen av coronaviruset just nått nya risknivåer och allt är märkligt. Även om virusmolnen inte tycks skingras särskilt lätt är förhoppningen förstås att det ska se ljusare ut på den fronten när denna Karavan utkommer. Hur det än förhåller sig med det hoppas vi att de nya litterära utflykterna ska engagera.

Birgitta Wallin