Viet Thanh Nguyen
Sympatisören
(The Sympathizer, 2015)
Översättning: Hans Berggren
Bokförlaget Tranan, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2019
Drygt 50 år har gått sen det svartvita fotot på ”Napalmflickan” spreds över världen. Det kända fotot tilldelades Pulitzerpriset och fångar Vietnamkrigets fasor genom en flyende flickas brända kropp efter ett bombanfall. Trots att det långa kriget redan då var ett av de mest väldokumenterade blev bilden en symbol för krigsmotståndare och fredsrörelsen på 1970-talet. När Pulitzerpriset (i litteratur) i vår tid har tilldelats författaren Viet Thanh Nguyen för hans hyllade debutroman Sympatisören, nu även tillgänglig i svensk översättning, hamnar frågan om vilka skildringar av Vietnamkriget som lyfts fram åter i fokus.
Romanen, som bär drag av pikareskgenren med sina rika episoder, satiriska tonfall och våldsamma levnadsöden världen över, börjar med Saigons fall 1975. Berättaren är en dubbelagent från Nordvietnam som lyckats infiltrera fiendesidan genom att bli en högtstående generals närmaste man. Tillsammans med dennes stab går han i exil efter kriget för att i hemlighet fortsätta att bevaka den sydvietnamesiska oppositionen utomlands. Redan i början av historien får vi dock veta att de rader vi läser är en bekännelse och att den som håller i pennan befinner sig under djup prövning och självrannsakan. På så sätt spänner historien över en period som också innefattar uppväxten i Vietnam under det franska väldet, studierna i USA under ungdomsåren, arbeten i exil (bland annat som rådgivare till en Hollywoodfilmatisering om Vietnamkriget) och så småningom ett förtvivlat militärt återvändande till moderlandet via grannländernas djungel.
Romanens allomfattande form utnyttjas till fullo. Det vietnamesiska folkets svåra öde skildras både i den enkla vardagen och i de övergripande maktstrukturerna. Särskilt exilen får en betydande plats. Det amerikanska samhällets moderna medvetande sägs ha utformats av Vietnamkriget och dess fredsrörelse, men detta tycks inte ha lämnat några spår efter sig i bemötandet av de sydvietnamesiska flyktingarna. Det fallna Saigons hjältar diskrimineras och lever i social utsatthet, livnär sig på spritförsäljning och restaurangverksamhet där de också själva dränker sina sorger. Under tiden fortsätter vår agent att noggrant rapportera om sina landsmäns dekadens till revolutionärerna i hemlandet. I nostalgin och tomheten blir det vanvettiga kriget det enda som återstår för hans landsmän, en stark längtan tillbaka till slagfältet, där livet kan ges en mening när man sätter livet till.
Samtidigt förblir berättaren en gåta. Förmågan att hantera alla trapetser är hans dubbelseende, slipad dels av hans yrkesroll men också av hans dunkla ursprung mellan den vita och icke-vita världen. Som son till en fransk präst och en vietnamesisk kvinna får han vare sig i exil eller i hemlandet tillhöra någon av dessa världar. Men detta gör att han kan genomskåda den vita världen och sympatisera med båda sidorna hos sitt eget, kluvna folk. Romanen har ett medryckande tonfall, men där finns också en tyngd genom dess många lager och nederlag. Dessvärre är det där svagheten sitter. Alltför många förklarande aspekter och moraliska anspråk görs i farten och med en frisk käckhet som lätt blir överflödig eller banal.
Ändå blir romanen som mest slagkraftig och smärtsam när det är som mest absurt, som när berättaren ska förklara för ett amerikanskt filmteam hur vietnameser egentligen skriker. Eller när berättaren, lejd av en Hollywoodregissör, rekryterar hundra båtflyktingar som statister och av en av dem får höra om utvecklingen i hemlandet: ”Nu är det vårt eget folk som plågar, terroriserar och förödmjukar oss. Jag antar att det är en förbättring.” Berättaren, som konfronteras med en annan bild än den av ett självständigt och socialistiskt Vietnam efter kriget, vacklar för första gången i sin ideologiska övertygelse. I ensamheten är allt han har att tillgå Hollywoods reproduktioner av något som skulle kunna likna hans hemby. Och det är i dessa ögonblick, när berättelsen inte bara får vara snillrik utan liksom törnar mot sin egen banala sorg, som romanen blir som mest drabbande.
