Djaïli Amadou Amal
Tålamod
(Les impatientes, 2020)
Översättning: Lisa Marques Jagemark
Bokförlaget Tranan, 2023
Texten har publicerats i Karavan 2/2023
”Tålamod!” Det är vad kvinnorna i den kamerunska författaren Djaïli Amadou Amals roman med samma titel ständigt får höra. I boken, som 2020 nominerades till Goncourtpriset och belönades med Prix Goncourt des lycéens (ett pris som röstas fram av franska gymnasieungdomar), möter vi tre kvinnor: Ramla, Hindou och Safira. Alla har de uppfostrats med att en kvinna ska möta allt livet utsätter henne för med tålamod. Tvångsgiftermål, otrohet och misshandel. En kvinna ska visa tålamod. Halvsystrarna Ramla och Hindou blir båda bortgifta som mycket unga. Ramla med en äldre rik man som redan har en fru och Hindou med en våldsam man som missbrukar droger. Safira är Ramlas makes första hustru och plågsamt medveten om att när en ny hustru kommer in i bilden hotas det ytterst begränsade inflytande och den lilla trygghet en ensam hustru kan ha. Tålamod är en mörk berättelse om hur kvinnor mals ner och även tvingas mala ner varandra i patriarkatets köttkvarn.
Djaïli Amadou Amal, född 1975, beskrivs också som kvinnorättsaktivist. Och tyvärr känns det litterära i det här fallet underordnat ärendet att berätta om kvinnors villkor. Istället för att låta dessa villkor organiskt växa fram ur gestaltningen skrivs de ut på ett lite förnumstigt och pamflettliknande sätt. Som när författaren lägger ett anförande som det här i Ramlas mun: ”Äktenskap handlar inte om känslor. Tvärtom. Det handlar först och främst om en allians mellan två familjer. Det är också en fråga om heder, ansvar och religion, för att fatta mig kort.”
Förlaget utlovar på bokens omslag att vi ska få ta del av kvinnornas ”innersta känslor”. Men vem är det egentligen som talar här? Och till vem? Visserligen nämns det i förbifarten att åtminstone Ramla beskriver det som hände henne många år efteråt, och möjligen kan det förklara att berättarperspektiven låter så tillrättalagda och inte alls som de innersta tankarna hos unga flickor och kvinnor.
Dessutom tycks de, vilket framkommer i citatet ovan, vända sig till någon utomstående som inte är bekant med den kontext huvudpersonerna lever i och som måste få den förklarad för sig. Uttryck som ”I det muslimska samhället…” förekommer, och av tonårsflickan Hindou får vi lära oss att ”Farbror Moussas hushåll är ett perfekt exempel på polygamiskt kaos”.
Diskussionen om att skriva eller inte skriva på kolonisatörernas språk, i detta fall franska, har pågått länge mellan författare på den afrikanska kontinenten. Men att dessutom lägga in pedagogiska förklaringar av det som skildras, såsom polygami, skapar en känsla av att själva berättelsen blir koloniserad. (Även om det också ska sägas att det i författarens hemland Kamerun praktiseras olika religioner och en del grupper säkert inte är insatta i detalj i andra gruppers traditioner.)
Men visst är Tålamod stundtals en engagerande roman eftersom den behandlar ett angeläget ämne. Inte minst är det en effektiv beskrivning av hur lojaliteten kvinnor emellan i stort sett omöjliggörs när de måste klättra över varandras ryggar i det brutala patriarkala systemet. Det som skaver är att det lika gärna hade kunnat förmedlas i ett utbildningsmaterial eller en dokumentär. Romanen som form tillför inte mycket och personerna, både kvinnorna och männen, liknar pappersdockor.
Tålamod andas ett viktigt och stort engagemang men detta hade kunnat förmedlas på ett annat sätt än i skönlitterär dräkt.
