Igiaba Scego
Adua
(Adua, 2015)
Översättning: Helena Monti
Contempo, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2017
Slaget vid Adua ägde rum 1896 och stod mellan italienarna och abessinierna i Abessinien, dagens Etiopien. Abessinierna vann slaget och lyckades därmed undgå en italiensk kolonisering. Adua är också namnet på huvudpersonen i boken med samma namn, av den somaliska författaren Igiaba Scego.
Adua är dotter till en man som fått utstå rasism i 1930-talets Italien och hon är sugar mummy till en ung somalier som flytt sitt land för ett bättre liv i Europa. Men mest av allt är hon en kvinna utan rötter, utan hopp och med ett förflutet som hon inte blir av med.
Vi möter henne som liten flicka i Somalia där ett första besök på den lilla biografen i hennes hemstad Magalo, som byggts av de italienska fascisterna på 30-talet, får henne att drömma om ett liv som filmstjärna. Hon hoppas hädanefter på ett liv framför kameran. Hon vill drömma, dansa, flyga, som vilken liten flicka som helst.
Det här är 1970-talets Somalia där militären Siyad Barre tagit makten genom en kupp. Men minnet av de många italienare som bodde i Somalia tidigare lever kvar. För den unga Adua förkroppsligar italienare elegans och välfärd. Som ägare till glassbarer, restauranger och bananplantager i Somalia var de vita italienarna många somaliska flickors drömmar om ett bättre liv.
I berättelsen vävs pappans liv och erfarenheter av Italien in som kontrast till det hopp som Adua sätter till det europeiska landet. Zoppo, fadern, arbetade som tolk åt fienden, italienarna, under deras ockupation av Somaliland. Han får tillbringa tid i Italien och lär känna ett land fullt av ondska. Han blir slagen, utsatt för hån och rasism dagligen. När han inte blir utsatt för misshandel är han osynlig. Ingen ”ser” honom, ingen hälsar på honom. Han springer fram längs gatorna för att ”bli tagen för en synvilla, inte en neger”.
Adua tar sig så småningom dit även hon. Hon blir lovad en roll i en spelfilm och flygs till Italien och tvingas där att medverka i porrfilmer. Hon är ensam, utan pengar och ganska snabbt utan hopp om ett bättre liv.
Efter mer än trettio år i Italien, full av besvikelse och negativa insikter om sitt ”nya land” hittar Adua en ung man att älska och ta hand om. Hon kallar honom Titanic, han är en av alla de unga män som tar sig över Medelhavet i båt för att, precis som hon gjorde före honom, försöka fånga drömmen om en dräglig tillvaro. Han ger henne ”kärlek” och hon betalar tillbaka med mat och husrum. Hon vet att han hela tiden drömmer om andra kvinnor och hoppas kunna färdas vidare, upp till Tyskland eller Sverige, men hon behöver honom lika mycket som han behöver henne.
Det här är en bok om livet igår, idag och imorgon för många människor. För de som flyr, för de som kämpar för sina liv för att ta sig till ett säkert ställe. Det är samtidigt fortsättningen på resan, när du väl är framme och det visar sig vara ett nytt helvete. Där rasism härskar, där du aldrig blir accepterad, där du lär dig att leva som en andrahandsmedborgare, värd lite mindre än alla andra.
Författaren Igiaba Scego berör i sitt skrivande, det är politiskt och engagerat. Samtidigt är det något som fattas. Adua förblir för läsaren en av många drabbade, hennes öde är inte nytt och Scego lyckas inte nå ändå fram med att förmänskliga henne. Man väntar på det där sista som ska göra att man som läsare plötsligt vet vem Adua är. Vissa försök görs när Adua vill anpassa sig till europeisk standard genom att platta håret och använda krämer som ska bleka hennes svarta hy. Här får vi en inblick i hennes längtan efter tillhörighet, hon är beredd att sälja sin identitet för att passa in. Men tyvärr behandlas detaljer som dessa endast i förbifarten. Det hade annars kunnat ge mer djup till berättelsen.
