Abdellah Taïa
Det långsamma livet
(La vie lente, 2019)
Översättning: Håkan Lindquist & Davy Prieur
Elisabeth Grate Bokförlag, 2020
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2021
Den marockanske författaren Abdellah Taïa har gjort sig känd för sina självbiografiska romaner om att bli stigmatiserad som homosexuell i ett arabiskt land. Sedan 1999 bor han i Paris. Hans senaste roman Det långsamma livet utspelar sig två år efter terrorattacken 2015 mot Charlie Hebdo. Det franska samhället präglas av en stämning av misstänksamhet och rädsla riktad mot arabiska invandrare. Huvudpersonen Mounir blir då dubbelt stigmatiserad eftersom han är både arab och homosexuell. Trots att han är välutbildad med en doktorsexamen från Sorbonne ses han som andra klassens medborgare. Skickligt analyserar Taïa den sociala utstötthetens och paranoians psykologi som leder till våld och i förlängningen terrorhandlingar.
I april 2015 besökte jag Paris några månader efter attentatet mot Charlie Hebdo. Jag märkte då av stämningen av rädsla och misstänksamhet i staden. Överallt på gatorna patrullerade beväpnad militär. Jag bodde på Svenska institutet i Marais och åt ofta lunch på någon judisk restaurang i kvarteret. Men det var med hjärtat i halsgropen eftersom det kändes som om någon terrorist när som helst kunde komma in genom dörren och skjuta vilt omkring sig. Det var en märklig upplevelse. Rädslan kröp in under skinnet och urholkade själen. Hur ett helt samhälle kan drabbas av ett sådant tillstånd lyckas Abdellah Taïa skildra i sin nya roman.
Det är lätt att associera till Camus Främlingen när man läser boken. Influenser är tydliga inte bara tematiskt utan även vad gäller episoder i berättelsen. En viktig händelse i båda böckerna är moderns död. Liksom Camus Meursault är Mounir en främling som inte finner sig till rätta någonstans. Det enda sättet för honom att hävda sin existens och identitet är att bli våldsam och hatisk.
Berättartekniskt består Det långsamma livet av ett polisförhör med Mounir då hans livshistoria rullas upp. Kanske rör det sig snarare om en inre monolog eller en inre dialog som han för med sig själv. Bakgrunden är en konflikt mellan Mounir och hans åttioåriga granne madame Marty som urartar. Han har inte kunnat sova på tre nätter på grund av hennes oroliga vankande i lägenheten ovanför. Hon bor ensam i en enrumslägenhet, fattig och sjuk.
För att överleva i ett främlingsfientligt samhälle tvingas Mounir spela undergiven och foglig. Men i hans inre rasar vreden som kan explodera när som helst. Madame Marty har ringt till polisen och sagt att hans beteende skrämmer henne. Det räcker för att göra honom misstänkt för något begånget eller planerat brott. Kanske är han terrorist. Poliserna utsätter honom för en ström av frågor om hans resor, sexuella läggning, den omöblerade lägenheten. Egentligen har han mer gemensamt med madame Marty än han insett eftersom båda är utstötta i det franska samhället – hon som fattig arbetarkvinna och han som arabisk invandrare. Båda har alltid varit främlingar.
Berättelserna om de olika karaktärerna i Det långsamma livet handlar om utsatthet och rädsla hos invandrare i Europa. Svårigheten att integreras i det nya landet åtföljs av känslan av identitetslöshet och rotlöshet. Att alltid vara den Andre som utsätts för misstänksamhet och rädsla. Så är det i Frankrike och så är det i Sverige. Det gör att romanen känns mycket aktuell och angelägen.
Abdellah Taïas bok kan läsas både som ett vittnesmål och en anklagelseakt. Under 2020 inträffade två terrordåd i Frankrike, vilket ledde till att president Macron förklarade krig mot den radikala islamismen. Den situation som beskrivs i Det långsamma livet har därför förvärrats än mer för arabiska invandrare och den muslimska befolkningen i landet.
