Kamila Shamsie
Vår älskade
(Home Fire, 2017)
Översättning: Ylva Mörk
Polaris, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
Kamila Shamsie hämtar mottot till sin roman Vår älskade från Seamus Heaneys tragedi The Burial at Thebes: ”Vår älskade ... är statens fiende”. Liksom hos Heaney ger Sofokles drama Antigone struktur till texten. Där vill Antigone begrava sin bror Polyneikes som dog i strid om makten med sin bror Eteokles. Deras morbror Kreon såg Polyneikes som förrädaren som gått i strid mot sin egen stad, Thebe. Därför förbjuder han att Polyneikes kropp begravs. Antigone begraver den i hemlighet, och hennes trolovade Haimon, Kreons son, vädjar för hennes liv.
Kamila Shamsies roman ligger nära dramat. En muslimsk politiker som mer än någon annan representerar en diffus ”Britishness” intar Kreons roll. Hans son Eamonn träffar två systrar, den rättrogna Isma och den på ytan religiösa Aneeka. Deras far var jihadist och dog på väg till Guantanamo. Aneekas tvillingbror Parvaiz strider för IS i Raqqa. Han dödas när han vill återvända till London.
”Vår älskade ... är statens fiende”: Aneeka vill begrava sin älskade bror, men han landsförvisas i döden. Han har dubbelt medborgarskap, och han förlorar det brittiska. Parvaiz är statens fiende, som gick i strid med hemlandet. Hans syster blir också en statens fiende när hon försöker begrava hans döda kropp.
De sentida gestalterna ligger nära förlagorna. När Aneeka närmar sig Eamonn vet hon vem han är. De inleder ett sexuellt förhållande (efter deras första natt tillsammans förvånas han över att se henne be, innan hon tar på sin hijab och lämnar hans lägenhet), och hon förmår efter en tid Eamonn att vädja för hennes bror hos sin far, den opportunistiske inrikesministern.
Det är fascinerande att se hur skickligt Kamila Shamsie använder den antika tragedin som ett mönster i en roman om vår tids motsättningar. Hon fokuserar på olika gestalter i romanens skilda delar. Genom sin starka inlevelse i personerna ger hon en fin bild av den unga kvinnan som slits mellan religionen och begären, mellan planen att utnyttja Eamonn och den kärlek som växer fram. Hon ger en stark bild av de omständigheter som kan göra unga män till jihadister, samtidigt som hon visar hur den idealism som driver dem slits itu av en avskyvärd verklighet.
Så pendlar Kamila Shamsie mellan det privata och politiska. De speglas i varandra, och i sin inkännande attityd skapar hon en serie minnesvärda och psykologiskt skarpa gestalter. Alla drivs av sina önskningar, av någon form av idealitet, även inrikesministern vars krav på anpassning är hans svar på de krav som de sociala realiteterna ställer migranterna inför.
Kamila Shamsie växlar också mellan skilda skrivsätt i sin strävan att förstärka tematiken, eller för att framställa romanens teman, gestalter och skeenden i en form som blir en motsvarighet till de gestaltade upplevelserna. När hon skriver om Ismas upplevelser när hon tog hand om sina syskon, sedan även deras mor dött, eller om hennes förnedring på Heathrow när hon skall åka till USA för att doktorera, går hon nära sin gestalt, liksom när hon skriver om Aneekas förhållande till Eamonn. Då är den psykologiska realismen stark, medan Parvaiz religiösa och politiska väckelse beskrivs i en uppskruvad retorik. Och mot slutet när allt ställs på sin spets blir formen växelvis fragmentarisk, hallucinatorisk och stramt realistisk.
I denna korsbefruktning av det antika mönstret och dagens politiska och religiösa motsättningar skriver Kamila Shamsie en lysande roman.
