arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Återerövring av en barndom


Återerövring av en barndom


Gaël Faye
Litet land
(Petit pays, 2016)
Översättning: Maria Björkman
Norstedts förlag, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018

 

Omslag Litet land

Jag tror det är innan tonåren som allting blir fastlagt. Det är denna första tid som bestämmer bilden. Minnet av vem du är. Resten är bara smärre korrigeringar. Barndomen är som en inre kompass och vägledare i livet. Förlorar man kontakten med den går den vuxne vilse.

Det är detta som hänt när vi får träda in och ta del av historien om ett Litet land. Författaren Gaël Faye tar läsaren direkt tillbaka till detta förlorade då, bara för att huvudpersonen Gaby längtar så starkt till just denna böljande avgörande period. Han sitter i sin parisiska bekvämlighet och är trött på frågor om sitt ursprung. Den kolafärgade hyn, någonstans mellan vit och svart, gör honom obestämbar för omgivningen och kanske även för sig själv: ”Jag har mänskligt ursprung” framhärdar Gaby när någon undrar.

Gaby drömmer om lyckan i en dammig återvändsgränd i ett mycket litet land i ett oändligt stort Afrika. I Paris växer inte mangoträden längs gatan, krokodiler fläks inte upp längs Seinefloden och personerna som syns gå barfota är inte frihetstörstande utan sinnesförvirrade. Det kan verka klichéartat, men inte mer än att längta marken och stenarna där barn jag lekt, som Heidenstam, eller att påkomma sig med att tänka att blott Sverige svenska krusbär har, som Almqvist gjorde. Påminnelsen om det omöjliga återvändandet till barnets sorglösa miljö kan vara smärtsam, oavsett tid och kultur.

I Gabys fall blir brytningen med barndomens oskuld dubbelt brutal. Den inträffar i samband med folkmorden i Rwanda. Men Gaby växer inte upp i det landet, utan i Burundis granngeografi. Där kontrasterar den gröna växtligheten mot den röda jorden på samma sätt som i Rwanda. Kirundi klingar i samtal på båda sidor av gränsen och samma etniska grupper, tutsier och hutuer, har hetsats mot varandra i båda länderna. Idag är det som att Burundi är bortglömt bakom storsäljande filmer som Hotell Rwanda (2004) och bästsäljande böcker som Immaculée Ilibagizas Jag är deras röst (på svenska 2018). Litteraturvetaren Nicki Hitchcott för i sin bok Rwanda Genocide Stories: Fiction after 1994 (2015) fram att alla vittnesmålsberättelser efter massakrerna i Rwanda i det närmaste gett upphov till en ny litterär strömning. Fayes roman är inte en typisk vittnesmålsroman om överlevnad efter outsägliga hemskheter. Texten signalerar bara i förbifarten att 1965, 1972 och 1988 var sönderslitande år i Burundi, som under en stor del av 1900-talet kantats av samma slags konflikter som Rwanda.

Litet land är främst en berättelse som återerövrar en lycklig tid för ett barn i hemtama omgivningar i Bujumbura, i ett tryggt kvarter där man kan palla mangofrukter och svalka sig i skuggan av frangipaniträd. Världen utforskas med barnets ögon och barnet behöver inte begripa varför föräldrarna skiljer sig eller varför de med stora näsor och de med smala näsor inte kan samsas. Fayes frammanande av miljöer och stämningar i denna ljuslätta tid – innan mörkret kommer – är finstilt och oemotståndligt. Texten återupprättar en viktig epok som grundlagt Gabys person. Återberättandet är en viktig del i denna process, särskilt då medierna öser ut bilder som ”visar verkligheten, men inte sanningen”.

Den fransk-rwandiska författaren Scholastique Mukasonga arbetar också med texter som tjänar syftet att återta det ljusa som varit, samtidigt som hon försöker gestalta motsättningarna, särskilt i Notre-Dame du Nil (2012), som fick det prestigefyllda Renaudotpriset. Kommer Mukasonga, som har ett helt verk bakom sig, också att översättas till svenska? Jag hoppas det. Tills vidare har vi Faye, och det är tacksamt, då det är sparsmakat med berättelser från Burundi. Det lilla landet är ändå hjärtat av Afrika och kan gott värnas.


YLVA LINDBERG