Véronique Tadjo
Långt från min far
(Loin de mon père, 2010)
Översättning: Ragna Essén
Leopard förlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2013
Den andra romanen av Véronique Tadjo som utkommer på svenska, Långt från min far, är delvis självbiografisk. Fotografen Nina reser tillbaka till sitt hemland Elfenbenskusten, som alltså även författaren kommer ifrån, efter många år utomlands. Hennes far har hastigt gått bort och det faller på hennes lott att ordna allt med begravningen. Hon återvänder till ett land i oro och hon inser inte förrän hon är på plats hur det vardagliga livet sett ut för hennes far och resten av hennes familj.
Långsamt tar hon sig in i den kultur och de traditioner hon så länge varit utan och en rad minnen kommer åter. Allt medan Nina ordnar och rensar, planerar och höjer rösten på familjeråden, reflekterar hon över sitt eget och sin fars liv. Tiden går och begravningen flyttas framåt och Nina blir alltmer förvirrad över om hon skall stanna i detta hus eller återvända till sitt nuvarande liv och sin pojkvän där. Varje dag fylls av nya överraskningar som försvårar beslutet, däribland vetskapen om fyra ytterliga syskon på faderns sida.
Långt från min far är en enkel och tidvis långsam berättelse som skickligt pendlar mellan det nya moderna livet och det traditionella och på många sätt vackra tidigare livet. Genom Ninas förvirrade tankeflöde speglas också något större och här blir det tydligt att författaren skriver utifrån egna erfarenheter av att på något sätt befinna sig mittemellan olika kulturer. För det är inte bara Ninas funderingar kring var hon skall leva sitt liv som kommer fram i berättandet, utan också en slags frågeställning om vilken tillvaro, vilket liv som är det mest eftersträvansvärda. Är det att frigöra sig, som kvinna, som människa, från traditionernas krav? Så som Ninas syster Gabrielle faktiskt gjort när hon lever sitt eget liv långt därifrån och inte bryr sig om att återvända för ceremonierna utan säger sig vilja minnas deras far på sitt eget sätt. Eller är det att faktiskt anamma de rötter som byggt upp en och återvända till dessa för att landa ”hemma” och ta det viktiga ansvaret för familjen? Att tvinga sig själv att möta det förflutna. Fråga frågorna man värjt sig för. Minnas gamla kärlekshistorier och gå till botten med vem ens mor och ens far verkligen var och vilken relation de hade.
Tadjos förmåga att skapa närvaro genom språket är en av de största behållningarna med romanen Långt från min far. Detaljer, ett fotografi av föräldrarna som hänger i en gång i huset och som Nina passerar, väcker funderingar i Nina om varför den franska modern fann sig i de många gånger komplicerade förhållandena i deras liv. Konturerna av faderns kropp som fortfarande syns på sängens överkast och doften av honom i rummet som Nina omsorgsfullt låser om. Och samtidigt en pågående självreflekterande ton: hon måste reda upp tankarna, bestämma sig, slutföra alla göromål. Detta gör att romanen blir långt mer spännande och energirik än vad man skulle kunna tro utifrån dess handling. Och trots att mycket i texten lämnas öppet och oklart lägger man den ifrån sig med en stark känsla av att ha läst om ödesmättade livsögonblick mitt i den enkla vardagens bestyr.
