I sin nya roman vänder Orhan Pamuk blicken mot kåkstädernas Istanbul och skildrar den stora inflyttningen från landsbygden till staden. En främmande känsla är också ett förväxlingsdrama med en kärlekshistoria i botten och en verklig läsfest, menar Karavans Henrik Nilsson.
Orhan Pamuk
En främmande känsla
(Kafamda bir tuhaflık, 2014)
Översättning: Mats Müllern
Norstedts, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2016
Det finns något på samma gång bekant och annorlunda över Orhan Pamuks senaste roman En främmande känsla. Det fiktiva territoriet är liksom i nästan alla den turkiske Nobelpristagarens romaner Istanbul, staden där öst möter väst och där så många kulturella konflikter och möten genom seklerna utspelat sig. Pamuk har skildrat platsen i historiska romaner som Den vita borgen och Mitt namn är Röd men också närmare våra dagar – och då har berättelsernas epicentrum oftast varit den fashionabla stadsdelen Nişantası på den europeiska sidan av Bosporen.
Det var här köpmannen Cevdet slog sig ner efter att ha bedrivit framgångsrik handel med glödlampor och gift sig med dottern till en pascha i debutromanen Herr Cevdet och hans söner. Det var också här stora delar av handlingen i det myllrande och labyrintiska storverket Den svarta boken ägde rum. I essä- och memoarboken Istanbul – Minnen av en stad skildrade författaren med livfull konkretion sin egen uppväxt i det Pamukska släkthuset i samma stadsdel och sin väg mot det litterära skapandet.
I den nya romanen tar sig Pamuk an den viktigaste befolkningsmässiga förändringen i Istanbul i modern tid – den stora inflyttningen av fattiga människor från Anatolien. Det betyder att han för första gången på allvar lämnar de privilegierade, västligt orienterade delarna och istället vänder blicken mot de många kåkstäder med halvt illegala bostäder och tjuvkopplad el som fick Istanbul att ständigt växa i alla riktningar under det förra seklet.
Befolkningssegment vars livsmönster inte främst hämtat sina förebilder från den europeiska kulturen, utan som präglas av betydligt mer klanmässiga och patriarkala strukturer. Huvudpersonen Mevlut Karataş är en av alla dessa människor som lämnat sin by för att söka ett bättre liv i storstaden. Vi får följa honom under många år. Ett rikt persongalleri runt honom får komma till tals, men i de stycken där Mevlut själv står i centrum rör det sig om en utomstående berättare. Under de flesta av dessa år axlar han sitt träok varje vinterkväll för att gå ut på stadens gator och sälja boza och yoghurt. Den jästa vetedrycken bozas historia speglar på ett fascinerande sätt många förändringar i det turkiska samhället, inte minst dess skärningspunkter mellan traditionellt och modernt, religiöst och sekulärt. Men författarens val av en ambulerande gatuförsäljare som huvudperson är ett lyckokast även av en annan anledning. Denna på samma gång ensamma och överblickande sysselsättning ger tillgång till oväntade vrår och situationer i stadens rum; nog finns det här paralleller att dra till författarrollens kombination av enslighet och delaktighet.
I likhet med flera andra av Pamuks romaner finns här en kärlekshistoria i botten. Efter att ha förälskat sig i den vackra Rayiha på en bröllopsfest skickar Mevlut romantiska brev till henne under flera års tid. Till slut enleverar han sin kärlek från hennes föräldrahem på landet. De rymmer till Istanbul där de bosätter sig i Tarlabaşı, en fattig stadsdel vars utveckling under de senaste decennierna får en rejäl genomlysning i denna roman. Under flykten visar det dock sig att flickan vid hans sida inte alls är densamma som han såg på bröllopsfesten – utan hennes syster. Ett missförstånd som fungerar som dramaturgisk motor för handlingen.
Det hindrar inte att Mevlut och Rayiha blir lyckliga och får två barn tillsammans. Systern Samiha, som var den han egentligen skrev brev till i alla år, flyr från ett arrangerat äktenskap och gifter sig istället med Mevluts vän Ferhat, som är kurdisk alevit och vänstersympatisör. Efter en del år dör både Rayiha och Ferhat och ödet ger paret en andra chans. Men Mevluts stora kärlek i livet, får vi veta, var ändå Rayiha. Om den förra romanen Oskuldens museum var en grandios lek med melodramats form – som Pamuk endast delvis rodde i hamn – är berättelsen om Mevlut och Rayiha mindre sentimental; trovärdig och berörande på ett mer stillsamt sätt.
I Mevlut Karataş har Pamuk skapat en av sina mest minnesvärda romangestalter. Det modiga, ja närmast radikala i detta ömsinta personporträtt ligger i att Mevlut är en godhjärtad och ganska alldaglig människa; förmodligen krävs det en mogen mästare av Pamuks rang för att verkligen kunna göra litteratur av insikten att det mänskliga mysteriet ryms i vem som helst, och inte bara i till synes märkliga och dramatiska öden. Medan Pamuk med erfaren hand tecknar samhällsutvecklingen under Mevluts liv – den tilltagande kriminaliteten, de nationalistiska tendenserna, minoriteternas utsatthet, islamismens ökande inflytande – ter sig Mevlut i grund och botten som en ganska opolitisk person som försöker hitta sin plats i tillvaron och försörja sin familj; en person av det slag jag dristar mig påstå utgör majoriteten i de allra flesta länder och tider, låt vara att de inte alltid gör mest väsen av sig, varken i verkligheten eller i litteraturen.
Vid det här laget går det att urskilja flera utvecklingslinjer i Pamuks senare författarskap. En av de viktigaste är rörelsen mot ett mer realistiskt berättande. På gott och ont befinner vi oss nu långt från den hisnande postmodernistiska lekfullheten i Den svarta boken, som väl fortfarande får sägas utgöra Pamuks största satsning och den gåtfulla kärnan i hans författarskap. Man kan förvisso sakna känslan av hur han kunde få marken att gunga under fötterna genom komplexa spel med identiteter och perspektivskiften, men ibland kunde också Pamuk bli en smula intellektuellt överlastad.
En främmande känsla är mer Balzac än Borges. På sätt och vis utgör hans två senaste romaner en återgång till den allra tidigaste Pamuk; han debuterade ju med den traditionellt upplagda och förbluffande ambitiösa släktkrönikan Herr Cevdet och hans söner, som genom en släkts historia i tre generationer försökte skildra Turkiets nittonhundratalshistoria, även om resultatet var mer gediget och pampigt än inspirerande och mångtydigt. Det vi nu ser är istället avklarnad och mogen realism av en mästare som fullständigt behärskar sina uttrycksmedel och inte känner något behov av att fängsla sina läsare med några trolleritrick. Kanske är det också därför han skakat av sig de lite deckaraktiga intrigerna som ibland dykt upp i hans författarskap, också i hans hittills mest politiska roman, Snö.
Däremot finns flera blinkningar till andra romaner i det egna författarskapet. I den lysande skildringen av förlovningsfesten i Oskuldens museum – som förmodligen fått självaste Tolstoj att nicka godkännande – skymtade den fiktive kolumnisten Celâl Salik bland gästerna; han vars krönikor med suggestiva titlar som ”Hyreshusets luftschakt” och ”När vattnet i Bosporen drar sig tillbaka” briljant blottade fragment av stadens och turkarnas hemliga historia i Den svarta boken. När han nu passerar revy också i den nya romanen känns det som att återse en gammal kär vän. Pamuk har åstadkommit ytterligare ett mästerstycke – mildare, folkligare, mindre svindlande – som fogas till ett av vår tids absolut främsta bidrag till romankonsten.
