Salim Barakat
Fångarna från Sinjar
(Sabāyā Sinjār, 2016)
Översättning från arabiska: Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan, 2023
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2024
IS eller Islamiska statens härjningar är bland de värsta i vår tid: folkmord på yazidierna och många andra svåra övergrepp mot dem och andra folkgrupper i Mellanöstern. I sin senaste roman har Salim Barakat, själv med en barndom i de områden som utsattes för IS, tagit sig an uppgiften att i litterär form åskådliggöra denna tragedi.
Romanens ”jag” är en konstnär som bor ensam i en sommarstuga i ett fritidsområde i Skogås utanför Stockholm. Konstnären tillbringar sina dagar med att uträtta vardagliga sysslor, måla i ateljén och kontemplativt betrakta sjön utanför köksfönstret.
Han beslutar sig för att måla yazidiernas berg Sinjar och plötsligt uppenbarar sig yazidiska flickor, en efter en. Flickorna är döda – de har mördats i fångenskap hos IS – men framställs som levande. Deras okonstlade sätt och ungdom kontrasterar mot de övergrepp de berättar om. Efterhand uppträder också deras mördare IS-kämparna. Barakat skildrar träffsäkert kämparnas typiska drag: fanatismen som är oupplösligt förknippad med simpel enfald och djup okunnighet. Berövade sin makt, ter de sig obotligt löjliga och banala.
Barakat använder sig av bilder, ett grepp som han behärskar väl. Varje kapitel (av tio) inleds med titeln på ett verk ur europeisk konsthistoria, som barockens Caravaggio, det sena 1700-talets Fuseli och l800-talskonstnärerna Goya och Géricault. Konstverken föreställer mänskligt lidande, återgivet med stor uppfinningsrikedom. Bilderna återger vår egen europeiska och antika föreställningsvärld och tjänar samtidigt som illustration av IS framfart.
Med beskrivningar av konstverken och av detaljscener från den verkliga IS-miljön, med återblickar på yazidiska och andra myter från Orienten, och med egna reflektioner över tyranner och svekfulla makthavare målar Barakat en helgjuten fresk som präglas av skönhet, sorg och bitterhet – och också har inslag av humor och självironi.
Barakats värld är som alltid öppen mot den magiska realismen och bildkonstruktionerna är ett utmärkande drag. En utgångspunkt för romanen är hans egen överväldigande sorg över allt lidande som tillfogas människorna: ”Häpnadsväckande fynd av sorgrester i de djupaste lagren av människans jord … Sorgen är den väldiga explosion av materia som skapade kosmos. Allt som återstår är hoppet om en sorg som är mindre.” Det finns en kollektiv bitterhet hos de drabbade folken, en bitterhet som ”är en inbyggd rikedom i den jord där våra länder har vuxit upp med huggtänder som biter våra hjärtan från gryning till gryning”. På ett vardagligt plan uppträder ofta den besjälade naturen: ”Solen, osynlig bakom molnens torn och befästningar, hade lutat sig mot den andra sidan av middagstiden …” ”Till och med himlen ovanför mig, som var sprucken av rispor från de höga grenarna på de höga träden, flämtade ur sina molnlungor och svällde och sjönk ihop som en bröstkorg.”
De medeltida arabiska litteraturteoretikerna var överens med de antika föregångarna om att måttfullhet var nödvändig för god litteratur. Bland andra den store poeten Abu Tammam kritiserades för sin ordrikedom och sina sökta metaforer. Men liksom senare barockpoeterna i Europa ville han utnyttja språkets möjlighet att spränga sina begränsningar och därmed avslöja den verkliga världen bortom det skenbara.
Som gammal språkforskare noterar jag genitivmetaforens märkliga brukbarhet för nyskapande analogibildningar, även om jag är fundersam över myllret av troper och den ofta oväntade hopfogningen av bild och sakled. Är det jag som läsare som behöver öva upp min kognitiva spänst?
I vilket fall bör vi vara tacksamma över att Salim Barakat funnit sig så pass väl tillrätta i Sverige att han fortsätter att skapa nya verk. Dessutom har han erbjudit en utbildningsverkstad åt två goda översättare efter varandra, Tetz Rooke och som här Jonathan Morén (med en vacker och luftig prosa). Kanske dags för en tredje generation?
