Mo Yan
Yngel
(Wa, 2009)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Tranan, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2015
”Har du sett ett tre månader gammalt människofoster? De har en lång, lång svans och ser precis ut som grodyngel som håller på att förvandlas till grodor.” Påståendet kommer från en av karaktärerna i Mo Yans senaste roman, Yngel från 2009. I nästa andetag säger samma person att människan härstammar från grodsläktet och inte från aporna.
Bokens berättarjag är dramatiker och heter Foten Wan. Han skriver en pjäs om sin faster Hjärtat Wan, vars händer dryper av blod som är ”både väldoftande och illaluktande”. Hjärtat Wan är Gaomi härads mest beryktade barnmorska och under sin 60-åriga karriär har hon inte bara förlöst 10 000 barn utan hon har även aborterat 2 000 foster och steriliserat otaliga.
Yngel innehåller visuella beskrivningar av hur Hjärtat Wan och hennes hantlangare letar upp häradets olagligt gravida och utsätter dem för riskfyllda tvångsaborter – ibland så sent som i sjunde månaden och utan större hänsyn till kvinnornas hälsa. I romanen arbetar Nobelpristagaren även genomgående med olika språkljud för att betona brutaliteten i barnbegränsningspolitiken.
Ett kinesiskt barn gråter onomatopoetiskt wā wā wā. Samma uttryck används för att fånga grodans kväkande; wā wā wā. Dessutom uttalas det kinesiska ordet för spädbarn (wá) nästan likadant som ordet för groda (wā). Gråt och kväkande, bebisar och grodor. Anna Gustafsson Chens översättning av Mo Yans roman är utmärkt men de kusliga laddningarna som uppstår med originaltextens ljudrim låter sig inte fångas i en svensk språkdräkt. Likväl är dubbeltydigheterna nödvändiga att ha i bakhuvudet under läsningens gång. Yngel är nämligen ett biopolitiskt skådespel, vilket understryks genom att invånarna i Gaomi har för vana att namnge sina nyfödda efter kroppsdelar. Förutom Foten och Hjärtan befolkas bygden av personer som Levern, Gallan, Kinden, Ögonbrynet och Tjocktarmen.
Med Yngel kopplar Mo Yan tydligt an till en modern litteraturtradition där karaktärernas kroppar ofta används som ett verktyg för att blotta sanningen om det kinesiska samhället. Om man byter ut textens återkommande grodmetaforer mot mänskliga motsvarigheter blir läsningen stundtals kvävande: ”Under hungeråren hade många i byn ätit grodor, men i min familj hade vi alltid känt stor avsmak inför folk som gjorde det och jag var säker på att vi alla hellre skulle ha svultit ihjäl än ens smakat.”
Publiceringen av Yngel demonstrerar att ettbarnspolitiken är under uppluckring, att skildra ämnet i litteraturen är därmed inte lika känsligt som förut. Mo Yan är inte den ende som skildrat aborter och steriliseringar. För några år sedan publicerade exilförfattaren Ma Jian Yin zhi dao (”Den mörka vägen”, finns inte på svenska men kom 2013 i engelsk översättning: The Dark Road) där han beskriver hur den unga bondkvinnan Meili gång på gång utsätts för makens önskan om att få en son som kan bära familjenamnet vidare. För att undkomma familjeplaneringstjänstemännen och för att slippa bli gravid igen vill Meili fly till en stad hon hört har en flod som är så förorenad att man kan ha sex där utan att få barn – för desperata Meili framstår staden som paradiset. För att undkomma familjeplaneringstjänstemännen och för att slippa bli gravid igen vill Meili fly till en stad hon hört talas om. Den har en flod som är så förorenad att kvinnorna blir sterila – för desperata Meili framstår staden där man kan ha sex utan att få barn som paradiset. Mo Yan är inte lika rå som Ma Jian, som skildrar hur kvinnor våldtas på kliniker och barn aborteras i födelseögonblicket, men han är inte tandlös.
Huvudpersonen i Yngel personifierar kommunistpartiet. Hon har fullkomlig makt över medborgarnas kroppar och öden – Hjärtat Wan är både livgivare och bödel.
