Yan Zhi
Elegi & hågkomst
(Wange yu jinian, 1999)
Översättning: Li Li & Kristian Carlsson
Smockadoll förlag, 2023
Yan Zhi, född 1972 i Hubeiprovinsen i Kina, började skriva poesi tidigt och har ett tjugotal verk bakom sig. Elegi och hågkomst publicerades första gången år 1999 och har sedan dess fått stor uppmärksamhet och publicerats i ett flertal nya utgåvor.
Uppmärksamheten beror dels, men inte enbart, på att han har lyckats fånga en erfarenhet som många kineser delar, nämligen den att flytta från landsbygden in till de större städerna. Denna erfarenhet ligger till grund för Yan Zhis långdikt på drygt etthundrafemtio sidor, indelad i tolv kapitel med olika teman som alla på olika sätt kan härledas till poetens egna tankar om landsbygden versus storstaden. Jag skriver versus med flit, för vad vi har att göra med är en kontrasternas dikt, en dikt i vilken Yan Zhi vill göra upp med det moderna livet genom att ställa olika poler mot varandra.
Det är inget litet anspråk för en långdikt, men Yan Zhi lyckas understundom ganska väl, även om han inte riktigt når ända fram. Kontrasterna – natt och dag, stad och landsbygd, ambition och förnöjsamhet, nostalgi och framtidstro – ger dikten en febrig närhet som i sina bästa stunder fångar det moderna livet och belyser dess avigsidor och fördelar. En bild från staden kan se ut så här: ”Maskinerna sjöng / från sitt krön / Maskinerna / firade framgångar / med sina vänner / i en karneval / av sopor och smog”. Mot detta ställs landsbygden i ett något blidare ljus: ”En stark basröst / sipprade försiktigt ut / över kastanjeträdens hemby / över rhododendron i blom / över djupnande skymning”.
Detta är genomgående i dikten. Landsbygden står för det rena och oförstörda – det ideala tillståndet – i en värld där stadens nöjen och lockelser leder människan till ett moraliskt förfall utan återvändo. I staden kryper och kravlar människan fram längs gatorna bland skit och kommers. Allt är till salu, både kroppar och den personliga hedern, och folk ligger på marken ”och slickar på sopor …”.
Dikten tar sin början i huvudpersonens barndom och ”den ljuva doften av landsbygd” och spänner sedan en båge över tonåren och in i den vuxne mannens liv. Under hela färden får vi följa hans personliga och själsliga utveckling, allt medan himlen gråter tårar över det hopplösa i att vara människa. Det kan kännas som en dystopisk bild av mänskligheten, och är det också i mångt och mycket. Det schablonartade i att så tydligt ställa gott mot ont räddas dock upp av att huvudpersonen själv så att säga deltar i det moraliska förfallet. Han är inte bara en betraktare, utan en i hög grad köttslig varelse som med iver deltar i stadens lockelser. Utan att tveka säljer han sin fars skogar och sin mors sånger för en spottstyver, och utan att tveka ställer han allt på ända för ett ögonblicks njutning. Den personliga erfarenheten gör att dikten lyfter bortom det mest uppenbara idealiserandet och får en trovärdighet som gör den gott. Och tur är nog det, för de stiliserade bilderna av landsbygden och staden kan ibland under läsning gå en på nerverna. ”Fördjupa!” vill man utbrista. ”Problematisera!”
Yan Zhis långdikt sätter fingret i ett öppet sår i den moderna människans liv, vilket den breda läsekretsen vittnar om, men jag är inte säker på att helandet går via en idealiserad bild av en svunnen tid där vetet stod gult på fälten. Det blir minst sagt lite hurtigt. Men som en nutida betraktelse över livets djävlighet fyller dikten sin funktion, och framför allt i bilderna från staden finns mycket njutning att hämta.
