arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart


Barnsoldat under kolonialmaktens flagg


Omslag Burma boy


Biyi Bandele
Burma boy
(Burma Boy, 2007)
Övers. Boel Unnerstad
Leopard Förlag, 2010

Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010

Omslag Burma boy

Afrikas moderna romankonst är förhållandevis rik på skildringar av barnsoldaters liv. Sozaboy av Ken Saro Wiwa, Measuring Time av Helon Habila och Song for Night av Chris Abani innehåller alla starka porträtt av pojksoldater, och på svenska fick vi för några år sedan Ahmadou Kouroumas Allah gör som han vill. Dessa skildrar som väntat barnsoldater i det neokoloniala Afrika. Det är annorlunda med Burma boy av Biyi Bandele.

Bandele är ännu en av Nigerias många intressanta författare som når framgång också utanför hemlandet Han föddes emellertid 1967 i Kafanchan i norra Nigeria, studerade teater vid Ife-Ife-universitetet i Lagos under tre år och vann ett stipendium till London 1990, där han sedan dess bor och verkar. Bandele har skrivit fyra romaner men är mest berömd för sin dramatik, bland annat en dramatisering av Chinua Achebes roman Allt går sönder.

Burma boy är en historisk roman i så mått att den skildrar verkliga händelser och verkliga karaktärer. Det handlar om general Orde Wingates legendariska chinditförband som opererade bakom fiendens linjer i Burma under andra världskriget. De bestod bland annat av västafrikaner och det är ett sådant förband denna korta roman berättar om.

Åtminstone denna läsare fångas redan i prologen av udda karaktärer och ett spänstigt språk – det senare också tack vare Boel Unnerstads översättning, även om en del av Bandeles nigerianska och hausa-militäriska engelska givetvis går förlorad. Unnerstad har klokt nog behållit en del av detta, främst titlar, och förlaget erbjuder en ordlista mot slutet så att läsaren förstår att janar är general och samanja är sergeant.

Den första karaktären som möter läsaren i prologen är den brittiske janaren Wingate som sjuk rumlar omkring på Kairos gator. Han är förvirrad och förbannad men samtidigt respekterad för sina bravader i kriget mot Mussolinis styrkor i Abessinien.

Nästa karaktär som presenterar sig är protagonisten själv, farabiti (menige) Ali Banana, 13 år och med en käft som aldrig tystnar. Hans verbala ansträngningar att förenas med 12.e bataljonen ur nigeriaregementet är komiska och stor litteratur. Och så länge Banana är i fokus är detta en busbra liten roman. Men tyvärr försvinner han snart ur fokus – för att återkomma först i sista kapitlen.

Istället är det kamraterna i skyttegroparna som med sina berättelser får skildra de nigerianska soldaternas vedermödor under kriget mot japanerna i Burmas djungel. Man förstår att detta är Bandeles syfte: att uppmärksamma en sällan berättad historia. Och det lyckas han med. De åtta nigerianerna under samanja Damisas befäl i D-sektionen är en brokig skara människor. Damisa blir snart en faderfigur för Ali Banana och hans kamrater. Under hans befäl lär sig Banana och hans kamrater något om livets och dödens gåtor. Romanen utforskar krigets inhumanitet och djävulskap, i synnerhet när de till slut når fram till White City, ett brittiskt fäste långt in i djungeln bakom de japanska linjerna. Det är ett inferno med japanska självmordsoldater som attackerar natt efter natt och fyller den närliggande floden med ruttnande lik, vilka förpestar luften och gör vattenförsörjningen problematisk. Det slutar överraskande, vidrigt och skakande.


LEIF LORENTZON