Michael Ondaatje
Kattens bord
(The Cat’s Table, 2011)
Översättning: Nille Lindgren
Natur & Kultur, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2013
Michael Ondaatje skriver om tre pojkar i sin nya roman Kattens bord. Michael blir vän med Ramadhin och Cassius på en tre veckors båtfärd från Colombo till Tilbury 1954. När de kommer till England behåller Michael, vars röst vi hör genom romanen, kontakten med Ramadhin men förlorar den med Cassius, som blir konstnär. Många år senare tittar Michael på Cassius tavlor på en utställning. Flera av dem kretsar kring en bestämd händelse under färden, en storm där de tre pojkarna såg vad som hände ovanifrån från ett nattligt gömställe de hittat på sina otillåtna upptäcktsfärder.
Michael minns. Det var från den vinkeln de såg livet på båten. Perspektivet dröjer kvar och återkallar upplevelserna.
Men det är blott det hågkomna perspektivet. Genom romanen ser vi också ett annat, snett underifrån. Det är både ett socialt och fysiskt perspektiv. Pojkarna äter vid kattens bord, bordet som ligger längst bort från kaptenens bord. Där träffar de flera märkliga människor. De är älskvärda, de berättar spännande historier som vittnar om egenartade livsöden. Men det är också som om de förtiger något. Vad hände tidigare i deras liv? Vad gör de på båten? Har någon av dem anknytning till fången som skall föras till England, fången vars nattliga motionspromenader pojkarna spionerar på? Bakom varje historia tycks en hemlighet döljas.
Pojkarna ser tillvaron på båten från ett perspektiv snett underifrån. De är för små för de vuxna, både psykologiskt och fysiskt. Men på upptäcktsfärderna skapar de en privilegierad position, bortom sociala och åldersmässiga hierarkier. De ser världen uppifrån, fantasin får friare flöde och spänningen förstärks.
Romanen fascinerar så länge Michael Ondaatje håller fast vid de perspektiv som styr de ungas varseblivning. Livet framträder i all sin tvetydighet, ingenting är för obetydligt för att inte kunna bli ett tecken på ett dolt eller hemligt samband. Ondaatje är också poet, och i sina romaner har han även visat fin känsla för prosans lyriska möjligheter. Varje iakttagelse är knivskarp, men också på ett fruktbart sätt höljd i dunkel. Prosan formas följsamt efter alla skiftningar och nyanser i pojkarnas upplevelse av världen, eller av livet på båten. Dessa nyanser fångas också skickligt i Nille Lindgrens lyhörda översättning.
Det är det ena skiktet i romanen, eller ett av tidsskikten. Mot den förflutna tiden på båten står en upplevelse i skrivandets nutid. Där begrundar den vuxna Michael, som blivit författare, vad som hände. Han minns inte endast livet på båten, utan också de tidiga åren i London då han träffade Ramadhin mest varje dag. Men de glider isär. Så småningom återknyter dock Michael kontakten med Ramadhins syster.
Han söker också alltmer energiskt efter svaren på gåtorna. Vad hände egentligen på båten? Vilka var de människor han lärde känna vid kattens bord? Några försvann under färden, och deras öde ger naturligtvis ytterligare näring åt fantasin, men också åt sökandet efter svar.
Sökandet gör också att han återfinner sin kusin Emily, som var med på båten men senare försvann till ett vildare liv än det som blev Michaels.
Jag är mer tveksam inför det skiktet i boken. Några av de gåtor som oupphörligt fascinerat inte blott pojkarna utan också läsaren får svar. Inte alla, några behåller sin spänning, men tillräckligt många för att texten skall ges karaktär av facit. Den friska iakttagelsen och den oförfalskade glädjen i att upptäcka världen i all dess motsägelsefullhet korrigeras av en nyktrare attityd. Även om vi inte får absolut klarhet i vad som hände med den gåtfulle fången, rätas så pass många trådar ut att den poetiska fantasin blir prosaiskt konstaterande. Det är synd. Det är pojkarnas förundrade blick på livet och världen som alstrar textens suggestionskraft, inte den vuxne mannens sökande.
