Eleanor Shearer
Floden sjunger ditt namn
(River Sing Me Home, 2023)
Översättning: Annika Sundberg
Historiska Media, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
När slaveriet på 1800-talet formellt upphörde i Karibien gav sig tidigare förslavade kvinnor ut för att leta efter de barn som tagits ifrån dem och i många fall sålts vidare. Om detta handlar den brittiska författaren Eleanor Shearers debutroman Floden sjunger ditt namn. Huvudpersonen Rachel har fött ett tiotal barn men har endast hopp om att fem av dem fortfarande lever. Hon ger sig av på en farofylld resa i den karibiska övärlden för att hitta dem.
Det är omöjligt att inte tänka på den kanske mest kända skildringen av en förslavad kvinnas kamp för att få vara mor till sina barn: Toni Morrisons Älskade. Det är visserligen en orättvis jämförelse både för att Morrison är Nobelpristagare i litteratur och för att det finns så många oberättade berättelser om ämnet att inte en enda borde ha status som referenspunkt. Men att mina tankar går till Älskade när jag läser Floden sjunger ditt namn handlar inte bara om perioden och situationen, utan också om hur Morrison bemästrar konsten att skriva om fragmentariska minnen av det onämnbara och om människor som försöker älska och leva med varandra i efterdyningarna av monumentala trauman.
Hos Shearer saknas tyvärr detta. Ingenting fördjupas. Berättelsen hastar fram på ett sätt som gör att de återfunna barnen blir som stationer som ska bockas av på en tipsrunda. Shearer talar upprepade gånger om för oss hur mycket Rachel älskar sina barn och hur deras försvinnanden smärtar henne. Men hon gestaltar det inte. Potentiellt intressanta trådar finns: Sonen som har dragit sig undan i kolonin som bildats av förslavade personer som har rymt och vill stänga dörren till det förflutna. Dottern som har blivit stum. En annan dotter som tvärtom pratar och lever som en fin dam, vilket framkallar både alienation och aversion hos Rachel. Men dessa trådar plockas inte upp och blir inte mer än skolboksexempel på ”olika sätt att hantera trauman”.
Språket är dessutom fullt av litterära klichéer. Tårar ”saltar marken” och strömmar ”likt bäckar”. När någon berättat någonting uppslitande är inte ”ett öga torrt”. Frågan är i vilken grad översättningen spelar in. I detta fall är dessutom en stor del av originalet skrivet på karibisk kreol. Att inte försöka översätta denna till någon motsvarande svensk dialekt är förmodligen ett klokt beslut av Annika Sundberg. Jag har till exempel läst en översättning av John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning där en svart amerikan får låta som Karl-Oskar i Utvandrarna för att markera skillnaden mellan hans sätt att tala och de vitas. När man kikar i originalet av Floden sjunger ditt namn är dialogen inte fullt lika platt som i översättningen, men huvudproblemet ligger som sagt i gestaltningen och oförmågan att fördjupa.
Romanen är en debut och kan möjligen fungera som en äventyrsroman och en historielektion: I Sverige är det karibiska slaveriet relativt oberättat i jämförelse med det nordamerikanska. Men helhetsintrycket är att en annan uttrycksform än romanen bättre hade tjänat den historia Eleanor Shearer ville förmedla. Och när hon i inledningen ser sig tvungen att förklara att hon inte skildrar rasistiska romanpersoner för att rättfärdiga dem visar hon dessutom att hon inte har särskilt mycket tilltro varken till skönlitteraturen eller sina läsare. Faktum är att efterordet, där hon sakligt redogör för hur mödrarna sökte efter sina barn, i sin prosaiska klarhet blir mer kraftfullt än den skönlitterära skildringen.
