Nina Bouraoui
Alla människor har av naturen ett begär att få veta
(Tous les hommes désirent naturellement savoir, 2018)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2019
Under sommaren skrevs på kultursidorna om ”tillståndslitteraturen”, och hur unga författare alltmer dras till en språkfixerad prosa som avlägsnar sig från den intrigdrivna romanens dramatiska båge. Påståendet får mig att fundera över vad en författare som Nina Bouraoui betytt för min generation. Av den fransk-algeriska författarens sexton romaner har fjorton översatts till svenska, de flesta av Maria Björkman på Elisabeth Grate förlag. Hos Bouraoui finns förvisso intriger, korta historier om kärlek och begär, om rasism och rotlöshet. Men, mest utmärkande är kanske förmågan att upprätta tillstånd där ett omisskännligt förtätat, nästan sensuellt språkligt tryck får känslor att vibrera.
Oavsett om etiketten ”tillståndslitteratur” är giltig eller ej pågår ett visst trampande på stället i Bouraouis författarskap. Romanerna återvänder ofta till ett fåtal urscener som aldrig tycks bli uttömda. Alla människor har av naturen ett begär att få veta är inget undantag, och jag undrar först: hur mycket kan en författare upprepa sig innan det blir förutsägbart? Bouraoui växte upp i Alger med en algerisk far och en fransk mor och flyttade fjorton år gammal till Paris. Boken rullar med korta stycken av berusande Bouraouispråk upp minnesbilder från barndomens klippor i Algeriet och varvar dem med scener från tonårens nattklubbar i Paris. Platserna ställs mot varandra och aktiverar var för sig ämnena rotlöshet och sexualitet. Berättaren medger att hennes ”minne är fotografiskt”: i en karakteristiskt uppräknande stil ges kristallklara ögonblicksbilder från Algeriets kuster som bärs av ”skönheten, poesin, naturens sublima ordning”, med ”vinden i träden, trädens färg som förändras, havsskummet på sanden” – bilder där ingenting saknas och där därför ingenting riktigt händer.
I Paris däremot är berättaren tonåring och förvisad från barndomens ljusa – förvisso inte alltid lyckliga – paradis, till en ensamhet utan familj, ett språk med avvikande brytning och, till sin egen förtvivlan, ett vaknande homosexuellt begär. I nattliga landskap, främst på den lesbiska klubben Katmandou, är den utelämnande bristen på trygghet och sökandet efter sig själv komponenter som snabbt försätter intrigerna i rörelse. Jag må ha läst det förut inom samma författarskap, men suget Bouraoui skapar mellan dessa två poler – Paris, Alger – är kanske hennes bästa och mest komplexa hittills. De matar varandra med dunkel respektive klarhet, intrig kontra tillstånd, och det flämtande, stötiga språket förför läsaren in i en spiral av levande liv, ångest och förundran. Tjatigt? Nej!
Men vad är det Bouraoui menar att alla har ett begär att få veta? Vad är dessa minnets repetitioner ute efter? Bouraouis poppiga stil får mig att tänka på Madonnas ikoniska rader: ”Life is a mystery / Everyone must stand alone / I hear you call my name / And it feels like home” och vad som kunde vara romanens svar: var och en är både ensam och samtidigt hänvisad till andras kärlek och domar. En paradox som lämnar livsspegelns bild splittrad, gåtfull. ”Det kommer aldrig att finnas tillräckligt många timmar för att omfatta sanningen, vi kommer aldrig att få veta vilka vi är” skriver Bouraoui i ett av många vackra stycken. Nej, inte heller denna roman förmår lösa Bouraouis mysterium. Det är nog inte heller dess uppdrag. Snarare är det att förföriskt bryta frågandets ensamhet, inrätta ett tillstånd där vi hör varandra fråga samma sak, få mysteriet att kännas mer hemma.
