Bi Feiyu
Massage
(Tuina, 2009)
Översättning: Alexis von Sydow
Bokförlaget Wanzhi, 2022
Texten har publicerats i Karavan 2/2022
Ett av de vanligaste yrkena bland synskadade i Kina är massörens. Om en grupp blinda massörer handlar också Bi Feiyus roman Massage. Det är närmast en kollektivroman. Vi möter en grupp massörer, män och kvinnor, som arbetar i samma salong. Varje kapitel fokuserar på en person eller en relation. Relationerna växlar, liksom gestalternas lojaliteter och strävanden. Men de två viktigaste relationerna är kärleken och den mellan ägare och anställd, alltså en horisontell och en vertikal.
Men initiativen skiftar, inte minst i kärleksrelationerna där kvinnan inte sällan är drivande. Det öppnar för komiska, eller tragiskt komiska, förvecklingar. Hur visar blinda sin kärlek? I en kinesisk kontext finns, om vi får tro Bi Feiyu, en skillnad mellan seende som gärna visar sin kärlek, älskande som är i ständig rörelse, som lyfter från parkbänkar och promenerar, som söker sig till dunkla prång, som går på barer och bio – kort sagt, som visar sin kärlek.
På massagesalongen utmanar ett par sitt föreskrivna mönster genom att ansluta till de seendes vilja att visa sin kärlek i stället för att följa de normer som ympats in i dem – att vara osynliga, att inte visa de seende vad de själva inte kan se.
Förhållandet till kärleken och dess synlighet, eller osynlighet, aktualiserar två teman i romanen: internaliserandet av normer och den destruktiva inre domare som finns i varje gestalt, och en metod i berättandet. De blinda vi får stifta bekantskap med hos Bi Feiyu är alla i någon mening marginaliserade. Deras yrke knyts till deras funktionsvariation, vilket ger dem en tydlig position som på en gång utanförstående och tjänande. Vad det senare gäller återger Bi Feiyu en del dråpliga situationer, som när en massör inte känner igen storleken på en sedel utan ber om mer. Han får mer. Och mer, för att efteråt inse att han fått en rejäl summa i dollar av en japansk kund. Men de står utanför de seendes samhälle, och de har ofta blott vaga förnimmelser av vilka deras kunder är.
Litterärt renodlar Bi Feiyu en beskrivningsmetod där alla sinnen aktiveras. Även synen: vi får levande beskrivningar av hur gestalterna ser genom känsel och dofter, hur dessa sinnesintryck transformeras till visuella föreställningar. Även om ”vacker” inte har en gripbar innebörd, inser en av de kvinnliga huvudpersonerna långsamt att det är just det hon är – och hennes inre bilder är inte godtyckliga.
Jag vågar inte hävda någon sakkunskap på det här området, men jag gissar att Bi Feiyu inte bara ger litterärt övertygande bilder av dessa varseblivnings- och omvandlingsprocesser, utan att de också är erfarenhetsmässigt grundade – och kanske transkulturella. Han fångar även lyhört de dubbla processer genom vilka massörerna varseblir omgivningens bilder av dem och hur de internaliserar dessa. Den inre domaren finns där som en fördömande, djävulens advokat. Talande är berättelsen om en massös som var ett underbarn på piano. Men när hon skulle framträda, låste sig allt. Hon hade uppmanats att spela ett alltför avancerat stycke av Bach. Men likväl hyllades hon av alla. Då förstod hon hur den överbeskyddande och överslätande välvilliga mekanismen förvred och förgrep sig på henne. Hon spelade aldrig mer.
Bi Feiyu har skrivit en ytterst läsvärd roman. Likt Dostojevskij ger han röst och gestalt åt erfarenheter hos människor som kanske varken är fattiga, förnedrade eller utstötta men som förvisats till en samhällets marginal. Och jag imponeras av hans förmåga att sätta sinnen och varseblivningar i spel. Medkänslan och inlevelsen är mer given.
