Nina Bouraoui
Tillfredsställelse
(Satisfaction, 2021)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 3/2023
Den som är bekant med den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui (född 1967) känner till de motiv och teman som återkommer. ”Mellanförskap” har blivit ett slitet ord, men Bouraouis romaner genomsyras ofta av huvudpersonernas känsla av att inte höra hemma helt och hållet vare sig i Algeriet eller i det andra hemlandet, den gamla kolonialmakten Frankrike. Där finns också sexualitet och könsidentitet som skaver mot sina kanter.
Båda dessa mellanförskap förkroppsligas i flera av romanerna av vänskapen mellan en flicka och en pojke. De har olika namn i de olika böckerna, men ett genomgående motiv är att båda, liksom Nina Bouraoui själv, har en fransk mor och en algerisk far, och att flickan är en ”pojkflicka” och därmed osäkrar även pojkens identitet och sexualitet. Deras relation beskrivs som innerlig, men flickans ”avvikande” natur väcker ogillande och oro hos pojkens mamma. Historien slutar ofta med ett uppbrott: flickan och pojken förlorar varandra och han stannar kvar i hennes minne som en påminnelse om både barndomen och det Algeriet hon lämnat.
Liksom många författare återkommer alltså Bouraoui till samma berättelse som hon undersöker från olika håll. I sin senaste roman på svenska, Tillfredsställelse (liksom merparten av de tidigare översatt av Maria Björkman), har hon vänt på perspektivet. Här är det modern till pojken som genom sina anteckningar för ordet. Hon framstår som en ganska olycklig och ensam kvinna: en fransyska i Algeriet som alltmer har börjat förakta snarare än åtrå sin algeriske make och som oroar sig för sonen. Sonens nya androgyna vän, som insisterar på att kallas Bruce, och Bruces föräldrar blir därför projektionsytor för allt som gör ont för modern i relation till kön, sexualitet och nationalitet. Därför väcks hos henne en avsky, grundad i rädsla, för Bruce. För Bruces mamma, fransyska liksom hon själv, känner hon avsmak blandad med en beundran som gränsar till erotisk attraktion.
Som läsare känner man också igen sig i Bouraouis poetiska och täta språk. Det är ett språk som jag när jag först läste henne tyckte kändes lite överspänt, såsom det kan göra hos unga författare som har läst lite för mycket Marguerite Duras, men språket har, allteftersom jag har vistats i Bouraouis språkliga universum, börjat kännas alltmer njutbart och alltmer som hennes eget.
Modern i Tillfredsställelse gränsar förvisso till en karikatyr av en neurotisk och sexuellt otillfredsställd kvinna, men porträttet landar ändå på rätt sida om den gränsen. Klaustrofobin i hennes värld och perspektiv förmedlas effektivt. Och hennes aversion mot ett barn, den queera Bruce, är obehaglig men görs begriplig av författaren och framstår därför som ännu mer obehaglig.
