Daniel Galera
Tjugo över midnatt
(Meia-noite e vinte, 2016)
Översättning: Örjan Sjögren
Norstedts förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
Jag läser Daniel Galeras roman Tjugo över midnatt samtidigt som Brasilien går till presidentval. Den högerextreme klimatförnekaren Jair Bolsonaro vinner övertygande, stödd av boskapsägare, vapenindustrin och en konservativ frikyrkoväckelse som drar över landet. Inte oväntat går exaltationen kring Bolsonaro hand i hand med en samhällelig undergångsstämning. Den senare kongenial med känsloläget i Galeras roman. Anslaget i Tjugo över midnatt är dystopiskt och som titeln antyder: i elfte timmen. I en enda lång inledande mening sammanfattas skickligt stämningar, sinnesintryck och fakta:
Det häftiga begäret att skynda på världens undergång hängde samman med lukten av mänsklig avföring på trottoarerna, med dunsterna av ruttnande avfall som ansamlats kring de kommunala soptunnorna, med busstrejken och den allmänna förtvivlan över den värmebölja som tryckte Porto Alegre under de där dagarna i slutet av januari, men om det fanns ett före och ett efter, en milstolpe mellan livet som jag trodde att det skulle bli och livet som det blev, så var det nyheten om att Andrei kvällen innan hade blivit mördad i ett väpnat rån, i närheten av Hospital de Clínicas, bara några kvarter från området kring Rua Ramiro Barcelos där jag gick.
Vid begravningen av Andrei närvarar de en gång nära vännerna Emiliano, Antero och Aurora. Femton år tidigare, runt millennieskiftet, var de en oskiljaktig kvartett kring webbfanzinet Orangotango. Efter några kreativa och intensiva år tillsammans gick de sedan var och en sin egen väg: Andrei som litterärt löfte, Emiliano frilansjournalist, Antero reklamare och Aurora forskare i bioenergi.
Under ett blött gravöl kommer det förflutna upp till ytan och hinner ikapp de tre kvarvarande vännerna. Daniel Galera blandar och fördelar berättarperspektivet mellan dem, låter läsaren avlyssna den kvarvarande trions inre och uttalade tankar om tid som gått, förändringar som skett och vad detta gjort med dem. Varsamt lägger Galera örat mot rälsen och fångar den samhällsbärande medelklassens inre röst: hur har det kunnat gå som det gått med dem och Brasilien? Ämnen som abort och homosexualitet tas inte oväntat upp (frågor nu uppe för politisk omvärdering). Men även mer subtila och filosofiska iakttagelser vrids och vänds på, som: uppgivenhet, sexuell frustration, oförmågan att bli del av något större än en själv…
Antero är den ende av de fyra som gjort förväntad karriär och bildat familj – men utan engagemang för någotdera – medan Emiliano plikttroget och lojalt tar sig an att skriva Andreis biografi. Aurora (självdeklarerad anarkokapitalist) är den som trots – eller på grund av? – alla tvivel ändå satsar på forskning och framtid.
Daniel Galera har en bra story som inte saknar ingredienser för en spännande samtidsroman, liksom fyra väl valda huvudpersoner som representanter för en social situation på randen till sammanbrott (understruket av presidentvalet).
Tyvärr blir det bara stundtals bra flyt i historien. Daniel Galeras berättarteknik blir för sönderhackad för att komma under skinnet på de tre vännerna och den döde Andrei. Tjugo över midnatt hade vunnit på fördjupad personpsykologi, förtätning och en bättre sammanvävd berättelse. Och på att ha vågat mer, som att i slutavsnittet låta Aurora följa den vita hjorten ner i dalen där skogen växer ännu tätare …
Tjugo över midnatt är Daniel Galeras andra roman på svenska efter Med blod i skägget. För den fick Örjan Sjögren priset Årets översättning 2014.
