María Sonia Cristoff
Slöseri
(Derroche, 2022)
Översättning: Hanna Axén
Bokförlaget Tranan, 2023
Texten har publicerats i Karavan 4/2023
Den argentinska författaren María Sonia Cristoff (född 1965) har gett ut ett tiotal böcker, men på svenska finns sedan tidigare bara romanen Håll mig utanför (2018). Nu kommer Slöseri på förlaget Tranan i översättning av Hanna Axén.
Romanen börjar med att Lucrecia, en kvinna mitt i livet och mitt i ekorrhjulet, får ett arv från en excentrisk faster. En del av arvet kommer dock, såsom det brukar vara i berättelser, med villkor. Detta sätter igång ett händelseförlopp som inleds med att Lucrecia tar ledigt från sitt jobb i Buenos Aires för att åka ut till fasterns hem i Pampas. Väl där blir tillvaron alltmer bisarr. Bland annat får vi möta ett tamt vildsvin vid namn Bardo. Mejlen från Lucrecias jobb och familj blir mer och mer ihärdiga och sedan arga medan hon letar efter fasterns skatt tillsammans med Bardos ägare. Slöseri är som flera olika romaner i en, med olika parallella spår och olika ton. Här finns fastern Vitas brev till Lucrecia där hon berättar om sin barndom och om de humoristiska och absurda sociala experiment hon som vuxen gör tillsammans med sin käraste vän. Här finns fragment av helt andra texter samt poetiska tolkningar av den marxistiska feministen Silvia Federicis teorier om reproduktivt arbete, små noveller byggda på nyhetsnotiser och till sist svinet Bardos egen berättelse. En del av dessa invecklade trådar släpps dessutom utan att riktigt följas upp. Allt detta är dock inget problem i sig, stundtals är det en riktigt njutbar resa där man som läsare kastas lite hit och dit.
Problemet är att Cristoff lutar sig mot uttjatade konventioner och klyschor. Exempelvis är Lucrecia sinnebilden av den stressade storstadsbon som tvingas lära sig livets ”sanna” värden. Här finns visserligen sant radikal arbetskritik inbäddad, men den drunknar i ett slags putslustigt livsbejakande. Det går förvisso att läsa klichéerna som medvetna och ironiska. I en av den avlidna fasterns monologer säger hon till exempel: ”Och du får ursäkta, min kära vän, var du nu än befinner dig, om jag låter allt mer som mina föräldrar och deras lidelsefulla utläggningar (…)”
Också vildsvinet Bardo protesterar i sitt kapitel mot den roll han tilldelats som symbol för det ”vilda” och ”naturliga”. Om sitt beslut att lämna det band (!) vars maskot han varit säger han: ”De struntade i mitt nej, de förringade det. De reducerade det till en traumatisk reaktion på insikten om att jag hade slukat en av mina egna, begränsade det till något rörande den privata sfären (…)” (Bardo hade på en restaurang råkat bli serverad vildsvin.)
Detta kan man mycket väl läsa som en humoristisk kommentar till hur även kvinnor och andra marginaliserade grupper reduceras till sin ”natur” och biologi och inte tillskrivs konstnärlig agens utan anses fatta kreativa beslut som en reaktion på omständigheter i sina privata liv.
Stycken som dessa, och även beskrivningarna av Vitas märkliga men ganska harmlösa kidnappningar av människor som i sin ”fångenskap” får leva ut sina innersta men ofarliga och lite rörande lustar (som till exempel att få visa upp hur bra man är på brittisk engelska) är riktigt roliga. Tyvärr återkommer romanens tendens att romantisera utanförskap. Ironiskt nog gör den det just när Bardo, som själv kritiserat hur han romantiseras som ”naturvarelse”, beskriver de hemlösa han anslutit sig till efter att ha lämnat bandet. Men kanske är detta en medveten ironi och en kommentar till allas vår tendens att exotifiera ”Den Andra”?
Och när Cristoff i stycket där hon (eller om det är Lucrecia) ger röst åt människorna bakom tidningsnotiser försvinner det sentimentala. Som när hon berättar om en liftarbetare på en skidort, som efter ett arbetsliv av dränerande krypande inför turister möter sin död i kylan. Här är både arbetskritiken och skildringen av människan inför döden saklig, obarmhärtig och inte det minsta putslustig.
