Brasilien berättar: Ljud av steg
Trettiosju noveller och mikronoveller
Urval och översättning: Örjan Sjögren
Bokförlaget Tranan, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2011
Litteraturen överraskar oss ibland från oväntade håll, medan den uteblir från uppgjorda mötesplatser. Åtminstone sker detta i antologin Brasilien berättar: Ljud av steg. Här är det faktiskt inte novellerna av de mest välkända namnen som främst engagerar, utan tvärtom sådana som är skrivna av författare som för första gången möter svenska läsare genom denna bok.
Öppningsnovellen av Rubem Fonseca till exempel, är en förvånansvärt blek och förutsägbar historia om en direktör som börjar förföljas av en tiggare – åtminstone för att vara skriven av någon som ända sedan 1960-talet varit en tongivande röst i landets prosa. Inte heller Clarice Lispector – den brasilianska författare som för närvarande är mest i ropet i Sverige – lyckas den här gången övertyga. Hennes två sidor långa berättelse, varifrån antologins titel är hämtad, ger sig i kast med kvinnlig, sorgblandad åtrå på livets höst. Men den är alltför kortfattad och skissartad för att gripa tag, och ter sig förvånansvärt motståndslös för den som vant sig vid Lispectors annars ofta utmanande prosa. Adriana Lisboa då, som rent allmänt är en av de mest löftesrika yngre författarna i Brasilien och som visade prov på såväl berättarteknisk skicklighet som psykologisk finkänslighet i Colombines kyss (utgiven på svenska 2005)? Nej, hennes prosalyriska mikronoveller saknar tyvärr romanens skärpa, och liknar mest outvecklade skrivövningar.
Desto mer glädjande är det att få stifta bekantskap med en rad i Sverige relativt okända namn som verkligen livar upp. Jag vet knappt var jag ska börja, för här finns gott om berättelser som gjorde mig lika klarvaken som av starkt kaffe under ett par regniga dagar den gångna sommaren. Sinsemellan är de ganska olika; det är till exempel långt mellan den i år bortgångne Moacyr Scliars ”van Goghs öra”, en liten pärla till novell av traditionellt snitt, i bästa latinamerikanska moderna tradition (Borges, Cortázar), och Tatiana Salem Levys uppriktiga ”Modlöshet”, en smärtsam inre inventering av den akuta sorgens beståndsdelar, i vilken vi möter en kvinna som just förlorat sin son och återvänder till det hem som nu är förändrat för alltid.
Den mänskliga skörheten gestaltas även i Luiz Ruffatos ”Yrsel”; den här gången är det ålderdomens förvirring som står i centrum. Ruffato – kanske mest känd i sitt hemland för en pågående romansvit – skriver en frustande, brådskande prosa som för tankarna till den portugisiske romanförfattaren António Lobo Antunes intensitet. Ålderdomens tema återkommer förresten i Marçal Aquinos vardagligt finstämda ”Rost” om ett gammalt syskonpars samtal som slingrar sig bakåt i tiden. Caio Fernando Abreu skriver vackert och värdigt om två manliga arbetskamrater vars vänskap övergår i sexuell åtrå och kärlek. Svårt att inte också nämna den hejdlöst roliga och absurda novellen ”Olivia Tandpetare” av Veronica Stigger – en av antologins yngre röster och för övrigt presenterad här i Karavan för några år sedan.
Jag skulle kunna ge fler exempel, men föreslår istället att man införskaffar den här antologin för att själv botanisera vidare. Översättaren Örjan Sjögrens förord ger en värdefull bild av de senaste decenniernas brasilianska prosa, med samhällsutvecklingen som fond. Det kan behövas, för den brasilianska litteraturen har hos oss ofta hamnat i skuggan av den som skrivs på spanska på samma kontinent. När jag läser vitala författare som Luiz Ruffato och Tatiana Salem Levy tänker jag att den ordningen mycket väl kan förändras.
