arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



De omvägar som sorgen tar


De omvägar som sorgen tar


Rabih Alameddine
En överflödig kvinna
(An Unnecessary Woman, 2014)
Översättning: Astrid Ericson Bahari
Alhambra förlag, 2019

Texten har publicerats i Karavan nr 4/2019

 

Omslag En överflödig kvinna

En kvinna som isolerat sig med sina böcker och sina översättningar i ett Beirut som ännu bär spår av det uppslitande inbördeskriget är huvudperson och berättare i den libanesisk-amerikanska författaren Rabih Alameddines roman En överflödig kvinna. Aaliya Saleh är 72 år. Hennes liv har rymt många omtumlande händelser. Ett kortvarigt äktenskap, ständiga strider med mamman och halvsyskonen (Aaliyas far dog tidigt) om lägenheten som hon behöll efter makens död, fast de flesta i hennes närhet ansåg sig ha mer behov av den – och enligt en patriarkal sedvanerätt också större rätt till den.

Men Aaliya har envist hållit sig kvar i den, även om det mesta av hennes magra lön från bokhandeln där hon arbetade gick till hyran. För det som blev över köpte hon skivor med klassisk musik. Sedan räckte pengarna endast till enklare grönsaker och bönor. Böckerna tog hon från bokhandeln.

När vi möter Aaliya är hon pensionerad. Hon läser och översätter, men hon försöker aldrig få sina översättningar utgivna. Att översätta är snarare en del av hennes läsning, ett sätt att fördjupa förståelsen och för att understryka att böckerna är hennes universum.

Referenserna till de författare Aaliya läser står som spön i backen. Men det är sällan kokett. Rabih Alameddine lägger in essäartade miniatyrbetraktelser om litteraturen i Aaliyas berättelse. Ibland blir de genomfört kritiska resonemang, oftare mer aforistiska omdömen.

Men några idéer återkommer. Aaliya skyr förutsägbarheten. Livet är inte förutsägbart, åtminstone inte det liv som omger henne: ”Beirut och dess invånare är både kända och ökända för att vara oförutsägbara. Varje dag är ett äventyr.”

Om tågen går i tid och telefonerna fungerar kanske livet blir tråkigt: ”Med denna grundläggande pålitlighet, blir tyskarna uttråkade? Förklarar det Bergtagen?”

Aaliya avvisar den moderna roman som vill förklara människan. Aaliya berättar om kvinnan som bodde ovanför henne och som blev ett av krigets första offer. Det gick rykten om att hon var spion, men sanningen var att hon dog av en förlupen kula.

Vi vet inte varför människor drabbas av ett ofta grymt öde. Böcker som försöker skapa mönster och ge mening åt lidandet ljuger, anser Aaliya. Sådana böcker innebär också att ondskan hålls på avstånd, att vi som läsare värjer oss mot insikten att vi själva kan bli bödlar.

Så skapar Aaliya sin livshållning utifrån böckerna, men också i kritisk brottning med dem. Genom böckerna växer även en insikt om sorgen fram: ”Sorg är svår att närma sig direkt och måste nalkas på omvägar.”

Kanske är också hela romanen en gestaltning av de omvägar som sorgen tar för att Aaliya ska kunna formulera den i sin avskildhet. Hon sörjer den unge Ahmad som var hennes förtrogne när han arbetade gratis i bokhandeln, bara för att lära sig om böcker och författare, men som senare blev tortyrmästare i George Habashs gerillarörelse. Hon sörjer Hannah, en kvinna som stod henne nära och som hon ständigt återkommer till, men utan att bilden blir helt klar. Hon sörjer genom brottstycken av berättelser, på samma sätt som flera av de författare hon läser skriver sina romaner.

Det är en vacker tanke, men Rabih Alameddine är inte helt konsekvent i sin gestaltning. Den bild vi får av Aaliya är bilden av en kvinna som är avskuren från världen. När hon formulerar sina politiska idéer, till exempel kritiken mot Israel, hör vi författarens röst, inte kvinnans. Det är en skönhetsfläck i en annars läsvärd roman.

En annan skönhetsfläck utgör inkonsekvensen i angivandet av boktitlar där till exempel spanskspråkiga romaner anges med engelsk titel. Och J M Coetzee får sitt namn stavat ”Coetze”.

 

MAGNUS ERIKSSON