Vivek Shanbhag
Ghachar Ghochar
(Ghachar Ghochar, 2013)
Översättning: Peter Samuelsson
Appell Förlag, 2018
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2019
Att först se en scenversion av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och sedan direkt därpå läsa Vivek Shanbhags roman Ghachar Ghochar är en intressant upplevelse. Båda verken handlar om familjer eller snarare Familjen med stort F. Hos Bergman är den utvidgade familjen omväxlande jobbig, bångstyrig och tryggt omfamnande, och påstås till slut vara vårt enda skydd mot ”rövarkulan världen”. Men vad är den hos Vivek Shanbhag? Ghachar ghochar! Ett nonsensuttryck som en romanperson hittade på som barn och som ungefär betyder ”ett olösligt trassel”.
En gång levde den här familjen på faderns beskedliga inkomst som försäljare, men när han fick sparken kom hans yngre bror på idén att starta ett företag, Sona Masala, som köper billiga kryddor från Kerala, packar om dem och säljer vidare till butiker. Företaget blir en succé. Fadern och den yngre brodern, appa och chikkappa, äger hälften var, men det är brodern som driver det hela, håller i alla trådar och alla räkenskaper. Allt har man råd med numera – eller kanske inte, för ingenting är genomskinligt, allt byggs kring en ny hierarki där varje persons status står i relation till de via företaget inströmmande pengarna.
När romanen börjar sitter berättaren, den icke namngivne sonen i familjen, på sitt kära Coffee House, ett klassiskt indiskt kafé där det är högt i tak och kyparna bär turban. Det är rätt mysigt, som i gamla tider. Men detta kafé ligger mitt i Bangalore, Indiens IT-huvudstad. Och sonen njuter inte av sitt kaffe med samosa, han vet bara ingen annan råd, för familjefirman ger honom visserligen lön men har ingen användning för honom och hemma är varje elakt underskruvad replik som en orm kastad i en myrstack.
Familjens utveckling blir i romanen en gestaltning av Indiens och framför allt den indiska medelklassens utveckling från relativ fattigdom till relativ rikedom. Den här familjen kan äntligen ”unna sig” att shoppa loss, men i denna fest förlorar man snabbt känslan för både tings och människors värde. Och medlemmarna tappar dessutom kontrollen över sina egna liv. Den överlåter de i stället åt chikkappa som styr och ställer med sina långt ifrån rumsrena ”affärsmetoder”. ”Vi Ekdahlar älskar våra undanflykter”, heter det i Fanny och Alexander. Familjen i Ghachar Ghochar har internaliserat dem totalt. ”Det är nu en gång så att en styrka med familjer är att de kan låtsas att de frivilligt valt något som är ofrånkomligt”, filosoferar berättaren.
Enligt dramaturgins regler måste någon komma in och störa ordningen. I till exempel Shanbhags landsman U R Ananthamurtys roman Samskara är det en rumlare och horkarl som med sitt liv, och ännu mera med sin död, bryter sönder den täta gemenskapen i en ortodox hinduisk koloni. I Ghachar Ghochar är det Anita, den unga kvinna som huvudpersonen gifter sig med, som helt enkelt vill veta hur saker ligger till: Vad gör du egentligen på jobbet? Varför behandlade ni den där kvinnan som frågade efter chikkappa så brutalt? Naturliga frågor? Ja, kanske, men i detta sammanhang fatalt störande. Rent av farliga. Därefter tätnar den redan täta romanen mot ett slut där det är läsaren som lämnas ensam med sina obehagliga frågor om vad som hänt.
Vivek Shanbhags korta berättelse har hyllats runt om i världen – med full rätt. Och den är intressant också för att dess original inte är engelskspråkigt utan skrivet på kannada, huvudspråket i delstaten Karnataka (till svenska har boken har översatts via Srinath Perurs engelska version). Bara en kannadaroman har tidigare kommit på svenska – den nämnda Samskara.
Vi kommer med säkerhet att få läsa mer på svenska av Vivek Shanbhag.
(För den som vill läsa mer om honom intervjuas han i förra numret av Karavan, nr 4/2018.)
