José Eduardo Agualusa
En allmän teori om glömska
(Teoria Geral do Esquecimento, 2012)
Översättning: Irene Anderberg
Leopard förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2017
Titeln är lätt mystifierande: En allmän teori om glömska. Formulerar författaren en teori? Och är den allmän?
Kanske rymmer varje roman en utsaga om livet och världen även om den kvalificerade litteraturen inte kan reduceras till en sådan. Det gäller också José Eduardo Agualusas roman om en portugisisk kvinna som reser en tegelvägg vid ingången till sin lägenhet i Luanda dagarna innan Angolas självständighet är ett faktum. Hon bor i ett fashionabelt lägenhetskomplex, och många hyresgäster har lämnat landet. Men innan de gav sig av hade de fester och lämnade mängder av mat och dryck. Konserverna räcker också en tid för den gamla kvinnan som gömmer sig bakom sin extravägg.
Men maten tar slut. Hon kan dock odla potatis och en del grönsaker på takterrassen. Och så får hon sällskap av en hund. Men kvinnan blir allt magrare och våningen allt kallare. För att hålla värmen eldar hon med möbler och textilier. Och till slut även med den stora boksamlingen som var hennes enda förbindelse med världen utanför.
Det är utgångspunkten. José Eduardo Agualusa berättar om kvinnan genom hennes dagbok och vad hon skrivit i kol på väggen när papperet tagit slut och gängse skrivdon tjänat ut.
I den historien väver han sedan in berättelser om skilda personer som representerar olika förhållningssätt till de politiska skeendena: säkerhetspolisen, den forne bödeln, den besvikne och försupne poeten och revolutionären. Och gatpojkarna, som försörjer sig på de sätt de kan bortom lagen.
En av dem bryter sig in i lägenheten. Han blir kvinnans förtrogna och en kontakt till den omvärld hon förnekat i mer än trettio år.
Historien kunde lätt bli sentimental, i synnerhet som den delvis baseras på ett faktiskt livsöde, men Agualusa undviker fallgroparna genom att abstrahera. Kvinnan är förvisso tragisk och en individualiserad gestalt, men hon blir liksom de andra gestalterna främst ett exempel på en hållning.
De förenas också av sin glömska, eller sin önskan att glömma. Kvinnan övergavs av sin syster och svåger, som lämnade Angola. De glömde kvinnan och blev själva glömda. Den försupne poeten vill inte minnas vad han kunde varit, om han stannat bland salongsrevolutionärerna i Paris som lärde upp honom. Tortyrmästarna, de forna poliserna och opportunistiska affärsmännen har också saker som de vill glömma. Och den bortglömda kvinnan bakom muren plågas av ett trauma som blir allt tydligare.
Genom de personer som kommer till tals gestaltar José Eduardo Agualusa en teori om glömska. Den får både politisk, psykologisk och existentiell syftning.
