Elif Shafak
Heder
(Iskender, 2011)
Övers. Peter Samuelsson
Bokförlaget 2244, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
När jag precis har läst ut den turkiska författaren Elif Shafaks roman Heder slår det mig att de starkaste berättelser jag läst om kärlek är de där den aldrig blir av. De där kärlek antyds, påbörjas, önskas och fyller hopplöshet med hopp. Det är givetvis en ganska ogenomtänkt förenkling men jag kan åtminstone erinra mig ett par exempel. Det är också det som blir den bärande tematiken i Shafaks nya roman på svenska (Shafak introducerades på svenska 2011 med Bastarden från Istanbul). De små stegen i livet. Ett löfte, en oväntad gåva, en vänlig man bakom en i kön på bageriet som går emellan och stoppar de rasistiska förolämpningarna, ett ögonblick av respekt. De små skiftena, som gör det möjliga omöjligt. Som låter det som borde ha hänt förbli outforskat. Men som icke desto mindre bär upp människor och gör dem storsinta och förlåtande.
Vi får följa en kurdisk familj i London och deras väg dit. Det börjar i en by nära Eufrat och slutar någonstans mellan Istanbul, London, Abu Dhabi och Montreal. Människorna i Heder står i centrum, snarare än platserna dit deras öden väljer att ta vägen. Så finns det också många röster i romanen. Till en början ter sig texten en aning rörig när rösterna och perspektiven blandas, för övrigt en inte helt ovanlig belastning vid den typen av konstruktion. Inledningsvis möter vi Esma, jagberättaren och dotter till den kvinna som dödas på grund av heder. Den mindre brodern Yunus och hans tillflykt in i punkrörelsen och musiken berättas det vidare om i tredje person. Iskender, den äldre brodern har sin huvudsakliga plats i romanen genom sina brev från fängelset. Och så Pembe, den mördade modern, och hennes tvillingsyster Jamila, och ytterligare ett par nära släktingar. Så växlar kapitlen, om och om igen. London 1992, en by nära Eufrat 1945, London 1969, en plats nära Eufrat april 1978. Ni förstår att det blir ett virrvarr av röster och historier. Men det reder ut sig, det vävs samman till en tydligare tråd. I och med ihopsamlandet av dessa tunna garn till något tydligare och mer lättföljt stiger också spänningen i boken. Redan från början är man ju klar över att det kommer att hända. Hedersvåldet, som redan titeln antyder. Men på vilket sätt, och under vilka olyckliga omständigheter är man ovetande om och spänd inför långt in i romanen.
Det finns en risk att samhällsaktuella ämnen, särskilt så laddade och avgörande ämnen som exempelvis hedersvåld, faller in i schabloner när de skildras. Det som är verkligt och brutalt faller in i mönster och bekräftar bekvämt allt det vi tycker oss veta om saken. Möter upp våra kunskaper om hedersvåld och ger oss ytterligare bilder att nicka åt. Som om vi visste. Det finns en oerhörd risk i det, både vad gäller själva skildringarnas kvaliteter och hur vi ser på världen.
Därför tillfredställer det mig att inse att Elif Shafaks roman inte faller i den fällan. Istället vaskar hon fram en personlig och trovärdig bild av det vi inte, i alla fall inte jag, vet så mycket om. Shafak har gjort sig känd för att ofta diskutera kulturskillnader, inte minst ur ett politiskt perspektiv. När jag läser Heder blir det uppenbart att hon för fram samma frågor och har något att säga om det även i sin fiktion. Händelser som skulle kunna ha varit alltför insmickrande varma (för det finns också i denna på många sätt kommersiellt gångbara roman) leds skickligt ut i periferin av författaren. Istället för att höja volymen i de lyckosamma detaljerna låter hon dem nämnas i förbigående, att ha som tröst i en relativt dyster helhet för de läsare som så önskar. Som för att förmedla att det inte blev så bra som det skulle kunna ha blivit. Men inte heller riktigt så illa. Heder blir i slutändan en välskriven och läsvärd roman om ett komplicerat och högst aktuellt ämne.
Elif Shafak skrev först boken på turkiska och översatte den sedan själv till engelska. Den svenska översättningen är gjord från den engelska versionen, betitlad Honour.
