Su Tong
Ekot från vattentornet
(Huangque ji, 2013)
Översättning: Britta Kinnemark
Bokförlaget Wanzhi, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022
När den kinesiske författaren Su Tong år 2015 tilldelades Mao Dun-priset, Kinas mest prestigefulla litterära pris, var det för en vindlande och voluminös roman om den nya ordningen i Kina där personlig vinning ofta får gå före allmänhetens bästa. Huangque ji från 2013 – eller Ekot från vattentornet, som den heter i den svenska översättningen av Britta Kinnemark från 2021 – är en roman i tre delar på nästan femhundra sidor om obesjälade människor på jakt efter guld (både bildligt och metaforiskt). Den kinesiska titeln alluderar till en folksaga som i sin tur har gett upphov till ett talesätt som på svenska motsvarar ungefär ”Den som gapar efter mycket förlorar ofta hela stycket”. Och det fångar bokens tematik alldeles utmärkt.
Romanen inleds med att farfadern i en familj på en gata i en by tror sig förlora sin själ. Han blir snart förflyttad till ett mentalsjukhus där han ständigt övervakas av sin sonson, Baorun, vilken i sin tur blir störtförälskad i den flicka, Älva, som bor på mentalsjukhusets område med sin familj. En tredje antagonist, Liu Sheng, dyker snart upp och försöker hjälpa den i kärlek vilsne Baorun att fånga den fagra flickan. Därmed har Su Tong lagt romanens grund, och mentalsjukhuset blir det nav kring vilket de tre huvudpersonerna i fortsättningen kretsar. Den inledande delens bärande scen – en träffsäker beskrivning av tonåringens förtvivlan över att inte kunna närma sig det motsatta könet enkelt och okomplicerat – blir inledning till en kedja av händelser som obönhörligt för de tre mot avgrundens rand. Den inledande delen avslutas med att Älva blir våldtagen i det vattentorn som ekar i den svenska titeln. Baorun döms för brottet, trots att den verklige förövaren är Liu Sheng.
Romanens tre delar riktar sig i tur och ordning in på Baorun, Liu Sheng och Älva. Deras öden flätas hela tiden samman, och de är samtliga ständigt närvarande i hela romanen, men i respektive del tar sig Su Tong tid att fördjupa porträtten och levandegöra karaktärerna intensivt och närgånget. Det är övertygande gjort, och som läsare tvivlar man aldrig på varför huvudpersonerna handlar som de gör (hur tokigt det än kan tyckas). Deras allt mer desperata jakt efter det i fjärran skimrande guldet, eller mer korrekt, jakten efter det som deras begär är riktat mot, må det vara ära, penningar eller kärlek, gör att de förlorar allt och inte ser vad de har i sin närhet. För att återkomma till tidigare nämnda talesätt, så kan man säga att köttbenet i vattnets spegelbild drar dem ned i fördärvet. Och på mentalsjukhuset sitter farfadern fjättrad men fri och balanserar upp hela berättelsen. När vi lägger ifrån oss romanen är det med insikten om att han är den enda som har haft sin själ intakt hela tiden.
Su Tong avhandlar tematiken på en ofta oefterhärmlig prosa full av infall, kvickheter och galenskaper. Det må understundom vara en väl sötad moralkaka vi serveras, och man kunde önska att det frodiga språket stramades upp något för att mer allvarsamt ta itu med romanens tematik. Men med det sagt vill jag också inflika att Ekot från vattentornet är en mycket läsvärd roman, mycket tack vare Su Tongs svärta som har genomsyrat hans författarskap ända från början och som också är stadigt närvarande i den här romanen. Den som önskar sig ett lyckligt slut får vända blad någon annanstans.
