Abdellah Taïa
Frälsningsarmén
(L’armée du salut, 2006)
Övers. Håkan Lindquist & Davy Prieur
Elisabeth Grate Bokförlag, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2013
Hjärtat i marockanen Abdellah Taïas självbiografiska berättelser är ett hus med tre rum i staden Salé vid Atlantkusten. Här tillbringade författaren sin barndom och sina tidiga tonår – och platsen tjänar också som startpunkt för de ämnen som verkar vara konstanta i hans romaner: den homosexuella kärleken och sexualiteten, jämte drömmen om att skapa sig ett liv som intellektuell i Europa.
När Taïa introducerades på svenska i fjol med Ett arabiskt vemod kunde man dessutom konstatera att familjen spelar en viktig roll i hans författarskap. Den kraftfulle fadern Mohammed, den ständigt närvarande modern M’Barka och den stora syskonskaran – alla återkommer de i Frälsningsarmén, den andra roman av Taïa som nu översatts till svenska. Här intar inte minst storbrodern Abdelkébir en central plats; han tar med sina bröder på en innehållsrik semester till Tanger och blir dessutom föremål för berättaren Abdellahs incestuösa åtrå. På det hela taget återspeglar familjeordningen hos Taïa konservatismen i det marockanska samhället. Men den är samtidigt en starkt betydelseskapande kraft, och det trånga huset i arbetarstadsdelen Hay Salam skildras med en ansenlig dos tillgivenhet och ömhet. Det är ingen tillfällighet att de båda romanerna som översatts till svenska tillägnats fadern respektive en av bröderna.
Taïas spända och öppenhjärtiga röst känns igen från den förra romanen, liksom den rapsodiska kompositionen – med inslag av dagböcker och lediga övergångar mellan olika tider. Han tycks alltid vara på väg bort, någon annanstans – och på vägen skapas passager av stark intensitet. Blicken är öppen och skarp, berättandet rappt och tillgängligt. Kärleksförhållandena förvirrar, men uppbrotten leder vidare.
Enligt Milan Kundera är en europé någon som drömmer om Europa. I så fall är Taïa en mer europeisk författare än de flesta som fötts här. Men när Abdellah står på flygplatsen i Genève – dit han fått ett stipendium – kommer ingen och möter honom. Första natten på den främmande kontinenten tillbringar han därför på Frälsningsarméns härbärge. Någon socialrealistisk skildring av migranternas misär är det dock inte fråga om. Inte så att det saknas främlingskap, varken på stadens gator eller i dess sovrum. Men hos Abdellah Taïa är det ändå livskraften, generositeten, som får sista ordet. Ofta genom något högst vardagligt och konkret. Som att dela en apelsin med en främmande människa. Ett innerligt samtal med en taxichaufför. Eller som det heter på romanens sista sidor, denna vilja att ”en grå och kylig morgon, bilda en armé för min frälsning”.
